Drygt två och ett halvt år har passerat sedan dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt sade i en intervju i Dagens Nyheter att arbetslivet kommer att kunna sträcka sig till 75 års ålder. Reinfeldt flaggade för att fler måste få och våga ställa om och byta karriär, kanske börja plugga, mitt i livet. Vid 55 kan man mycket väl ha 20 år kvar i arbetslivet. Vi lever allt längre och att pensionsåldern hänger med uppåt i åren, är egentligen ganska logiskt.
Men oj, vad skäll han fick, statsministern! Han var arrogant, nonchalant och blind inför det hårda arbetsliv som många svenskar kämpar sig igenom. Vi får vara glada om de håller till 60, löd kritiken från inte minst fackligt håll. Det var ju därför Reinfeldt lade till det där om karriärbyte. En person som inte pallar att jobba med samma jobb till 75-årsåldern, kanske fixar att jobba några år till med ett annat arbete. Administrativt till exempel. Att vi lever längre och mår bättre upp i åren är ju faktiskt glädjande. Baksidan av hälsoeffekten är att det tullas allt mer på välfärdsresurserna när folk ska leva som glada pensionärer i 20 eller till och med 30 år. Det är klart att det är skillnad från förr när långt ifrån alla kunde räkna med att uppleva sin egen pension.
Vad säger då LO nu när Socialdemokraterna kommer med samma inspel som Reinfeldt? Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) har meddelat att ett förslag om höjd lägsta ålder för pensionsuttag (från 61 till 62 eller 63 år) ska fattas före nästa val. ”Utgångspunkten är att medellivslängden stiger. Vi behöver därför fler arbetade timmar för att upprätthålla finansieringen av systemet”, sade Strandhäll (SvD 19/10). Ingen blixt från klar himmel, direkt.
Riksdagens pensionsgrupp diskuterar just nu åldersfrågan, S + Alliansen är ense om att höja åldern för lägsta pensionsålder samt gränsen för hur länge man har rätt att behålla sin anställning. Alliansen vill dock höja med två år (till 63 respektive 69 år) medan S vill nöja sig med ett (62 respektive 68). Med tanke på hur eftersatt systemet är så vore väl två år det minsta man kan begära.
Följaktligen är det bra att regeringen och riksdagen nu ser över pensionsåldern. Senast lagen om anställningsskydd ändrades om rätten att fortsätta arbeta var 2001. Efter det har en tydlig uppgång i andelen anställda personer i åldern 65-66 år skett. 2001 jobbade 5 procent av dem i den ålderskategorin. 2009 var siffran 14 procent (SCB).
Mer behöver dock göras. Därför är det anmärkningsvärt att regeringen föreslår den rent kontraproduktiva reformen att höja arbetsgivaravgiften för dem som jobbar efter 65! Tillsammans med det nertrappade jobbskatteavdraget sänder det en jättekonstig signal som till människor som valt att fortsätta arbeta och betala in till systemet. Som Torsten Jonsson, en läsare som skrev in till en läsardebatt som Svenska Dagbladet ordnade i ämnet: ”Jag är 70 år och arbetar en till två dagar i veckan. Bestämmer själv hur mycket jag vill arbeta. Höjer man skatten nästa år, ja då slutar jag att arbeta extra”.
Tydligare än så blir det inte.
Regeringen måste göra allt i sin makt för att uppmuntra friska människor att fortsätta arbeta – om så bara lite grann.