Hon fungerar som en slags trädgårdsmästare som griper in när något är fel och inte står rätt till. Hon påpekar när argumenten inte är genomtänkta eller när det som sägs inte stämmer med vad vi vet om verkligheten.
I sommar har hon gjort det två gånger. Först i slutet av maj när hon ifrågasatte Socialdemokraternas retorik om att det nu rådde svält bland barn i Sverige (SvD 20/5). Ingen sa egentligen mot henne i sak men ämnesvalet och den strikta argumentationen ansågs okänslig och fördömandena strömmade in.
Andra helgen i augusti var det dags igen. Den här gången kritiserade Andersson bland annat hur media överdrev om väderlekar för att rapporteringen skulle passa klimatalarmism (SvD 12/8). Andersson ifrågasatte egentligen inte klimatförändringarna – utan hur media utnyttjade dem. Men det räckte. Hon hade svurit i kyrkan.
Alex Schulman ondgjorde sig över att hon fick en plattform i en tidning (DN 14/8). Göran Greider menade att hon gjorde vetenskap till åsikter, och nämnde Jomshof i samma text (DD 17/8). Vänstertidningen ETC (17/8) gick längst och bakade ihop Lena Andersson med Swebb-tv, främlingsfientlighet och Putinism. Budskapet var i alla fallen detsamma. Hon hör inte till oss. Hon hör till de andra. Tysta henne.
Lena Andersson har haft näsa för att röra upp känslor hos de religiösa ända sedan hon steg in i offentligheten. När hon sommarpratade första gången år 2005 var det få utanför kultureliten i Stockholm som kände till henne. Ändå blev hennes sommarprat det mest anmälda och nedringda någonsin. Andersson gick nämligen på Jesus. Inte på det där vanliga, slappa sättet med att ifrågasätta hur folk kan tro på någon gubbe bland molnen. Andersson gick till källorna. Hon jämförde Jesus kärleksbudskap i bergspredikan med andra uttalanden i evangelierna där han är arg, gör människor osäkra eller till och med hotar dem.
Egentligen gjorde hon samma sak som med klimatrapporteringen. Hon pekade på att något inte stämde och att det fanns en motsättning i bilden som borde diskuteras. Problemen i båda fallen var förstås att hon stod i någons kyrka.
Andersson söker upp känsliga frågor oavsett var de hör hemma politiskt. Just nu vill vänstern placera henne med SD, men Lena Andersson har tidigare ifrågasatt det moraliska i att begränsa migration till Sverige bara för att vi vill skydda vår egen välfärd (DN 21/9-13). På tvärs med tidsandan ser hon själva debatten som sitt uppdrag– inte att passa in i något lag.
Lena Anderssons sätt att angripa frågor – klart inspirerad av filosofen Karl Popper – behövs i den svenska debatten. Det påminner om att ett öppet samhälle inte bara måste tillåta hädelse. Det öppna samhället bygger på att människor återkommande ifrågasätter tabun och gör upp med offentliga hemligheter. Sanningen måste hållas högre än tillhörigheten till någon viss grupp. Det är så vår välfungerande demokrati har vuxit fram.
Reaktionerna på Lena Andersson visar dock att det svenska debattklimatet är långt ifrån öppet. Särskilt till vänster verkar det fortfarande vara det slutna samhället som gäller: Stammen där ingen får svära i kyrkan.