Högst upp i Katedrals trapphus står en uppstoppad björn. I folkmun kallas han Gösta, efter Gösta Björn.
”Och varje gång så vet vi, när Gösta håller tal, att vi lever livet bäst på Katedral”, sjunger eleverna än i dag.
Och det med rätta. Gösta Björn är en reslig karl med välknuten slips och bergfast handslag. Det vita håret vajar i vinden. ”När man varit med så länge får man ett kolossalt perspektiv på vad som har hänt”, intygar han.
84 år gammal pekar han med hela handen och artikulerar så där tydligt som man nog gjorde förr.
1982 utsågs Gösta till Katedralskolans rektor av statens skolöverstyrelse. Innan det hade han vuxit upp Småland, tagit studenten vid latinlinjen, och studerat språk i både Lund och Stockholm. Han har en doktorsgrad i tyska och är stolt över Katedrals anrika utbytesprogram med Johanneumgymnasiet i tyska Herborn.
2005 gjorde Gösta sin sista arbetsdag efter 23 år som rektor, och efter två decennier som pensionär ser han med sorg på vad som hänt med svenska gymnasier. ”Förr var skolan en institution”, minns han. ”Nu har den blivit en affär.”
I backspegeln ser Gösta fyra ödesdigra felsteg som tillsammans fick bygget att rasa.
Det första var att avskaffa studentexamen. Tidigare krävdes godkänt vid skriftliga och muntliga slutprov, vilket inte passade 60-talets postmoderna tidsanda. Med en mjukare betygsskala från 1–5 behövde ingen bli underkänd.
Här såddes frön till 90-talets flumpedagogik som innebar att eleverna skulle lära sig själva och som förminskade läraren till en ”coach”.
Nästa felsteg tog Göran Persson (S) på 90-talet när han flyttade ner ansvaret till kommunerna. ”Tanken var att besluten skulle fattas närmre medborgarna. Då var det inte många som motsatte sig det – det går ju trender i samhället – men man tappade hela stadgan.”
Värst drabbades lektorerna och adjunkterna. De var framstående i sina ämnen och hade lockats av läraryrkets frihet. När kommunchefer började detaljstyra när och hur de skulle jobba sökte de sig till mer välbetalda jobb.
”Läraryrket hade varit en samhällsinstitution, men hos kommunerna fanns ett absolut önskemål att göra lärarna till kommunala tjänstemän.”
Det tredje felsteget tog Carl Bildt (M) med sina friskolor. Den skolpeng som skulle bana väg för små stiftelser mjölkades av börsjättar. ”Det har spårat ur", konstaterar Gösta. "Vad har riskkapitalister med skolverksamhet att göra?”
Sist ut var digitaliseringen som dränkte lärare och rektorer i dokumentation. ”Idag är nog både rektorer och lärare ganska hårt ansatta även på kvällar och helger. På min tid skötte vi våra åligganden på jobbet.”
Vid rektorsexpeditionen hänger ännu ett porträtt av en mycket yngre Gösta.
Av gymnasieskolans rektorskår kommer en fjärdedel att ha lämnat sin tjänst om ett år, enligt Skolverkets statistik. Om tre år är hälften borta, och om fem år finns bara en tredjedel kvar. Fenomenet kallas rektorsomsättning. De flesta lämnar skolväsendet helt.
”Folk tror inte längre på skolan, vilket går ut över dem som jobbar där”, anser Gösta. ”Föräldrar blandar sig i på ett helt nytt sätt. Jag tror att det sliter oerhört på skolledningen.”
Gösta styrde sin skuta i 23 år.
”Jag trivdes från första dagen. Det var ju därför jag gärna blev kvar”, skrattar han. ”Det bästa var andan och gemenskapen skolan hade.”
Vi kliver in genom läroverkets tunga ekport. Vi går förbi statyer, Elias Erdtmans jättetavla och bibliotekets platsbyggda långbord innan vi kommer fram till Göstas eget porträtt utanför rektorsexpeditionen.
”Här känner man att det har hänt saker genom åren. Jag tror att det betyder mycket.”
Om gymnasieskolans framtid är han allvarsam. ”Det går inte att lappa längre. Systemet måste ändras i grunden."