Hur många färre brottsoffer hade vi haft om hanteringen av unga kriminella varit realistisk? En omöjlig fråga att svara på, men i enskilda fall är det plågsamt tydligt att vissa händelser kanske hade kunnat undvikas. 

Så är fallet med den biljakt i södra Stockholm som nyligen slutade i en kollision med två andra bilar, och som fått stor uppmärksamhet nationellt. Två personer skadades allvarligt, och en tredje avled. Orsaken till kollisionen var att en ung man i en stulen bil jagades av polis. 

Mannen hade sedan bara några månader släppts efter drygt ett år i fängelse, trots att han från början dömdes till två och ett halvt år för bland annat rån. Den unge mannen har sedan 12-årsåldern varit en återfallsförbrytare. Ändå fortsätter samhället att ge honom nya chanser, trots att han tidigare visat varken ånger eller vilja att sluta begå brott.

I höstas rapporterade SVT Uppdrag granskning (18/9) om hans historia, som inkluderar flera behandlingshem bland annat utanför Karlstad och i Kalix. Han fick även lägenheter som betalades av socialtjänsten i Bromma. Men mannen valde att upprepade gånger rymma från sina behandlingshem och bedriva kriminell verksamhet.

Att ge unga nya chanser och hjälp att lämna en kriminell livsstil är helt rimligt. Men i den unge mannens fall är det uppenbart att chanserna sedan länge varit förbrukade. Ändå fortsätter de att komma, bland annat genom ungdomsrabatt och två tredjedels frigivning när han väl dömts till fängelse. 

För att de nya chanser som ges till unga kriminella ska vara värda något måste det också kunna ta slut. För socialtjänst och rättsväsende borde det vara tydligt när en behandlingsform inte fungerar, och då får det inte vara ett alternativ att testa samma sak igen. Då blir den uppenbara konsekvensen av exempelvis kortare fängelsestraff att ungdomen snabbare kan fortsätta att utsätta oskyldiga människor för grova brott.

Ett betänkande om slopad straffrabatt för 18-20-åringar avslutade sin remissrunda våren 2019, men än så länge har regeringen inte formulerat ett förslag. En sådan reform vore ett viktigt steg på vägen för att möjliggöra fängelsestraff som motsvarar brottets allvarsgrad för alla vuxna. Ytterligare en rimlig åtgärd vore att höja kraven för att få villkorlig frigivning efter två tredjedelar av straffet.

Även om ingen bör anses förlorad till kriminaliteten måste socialtjänst och rättsväsende inse att en behandling som tidigare misslyckats för en person troligen inte kommer att fungera en andra eller tredje gång. Då kan hela fängelsestraff åtminstone förhindra fortsatt brottslighet mot oskyldiga under en viss tid.