I dag gifter jag mig i Tjärstad kyrka utanför Rimforsa. Det är en av de stora händelserna i livet för min blivande fru Mathilda och mig. I vår lilla värld blir dagens datum en märkesdag att fira varje år framöver.
I den stora världen gör däremot inte vår vigsel något större avtryck. På sin höjd leder den till några små automatiska uppdateringar i Skatteverkets databas.
Insikten som detta ger oss är lika banal som den är fundamental. Vi lever alla i en liten värld och en stor, som sociologen Hans L Zetterberg har uttryckt det. Och i dessa råder olika sociologiska lagar. Den lilla världen befolkas av familj, släkt, vänner, grannar och naturliga nätverk. Det vill grovhugget säga de som i dag kan höra klockorna ringa från kyrkan mellan sjöarna Åsunden och Ämmern. Den stora världen utgörs av myndigheter, institutioner, företag, fackföreningar, marknader och partier. Det är sammanhang där enskildas livshändelser inte spelar så stor roll – där vi är kugghjul i ett väldigt maskineri.
Hans L Zetterberg, en av de stora svenska liberalkonservativa tänkarna, benade i en inflytelserik artikel i Svensk Tidskrift år 1989 ut hur de olika världarna skiljer sig: ”Samarbete, lojalitet, solidaritet, osjälviskhet, gemensamma ägodelar behövs för att den lilla världen skall fungera. Konkurrens, marknader, vinstintresse, kompetensgradering, privat äganderätt behövs för att den större världen skall fungera. Dessutom en smula god byråkrati.”
Sedan Zetterberg satte sina tankar på pränt har det dock gått över 30 år. Och på den tiden verkar den stora världen ha svält på bekostnad av den lilla. Samhället har börjat bli synonymt med staten – trots att samhället är långt mycket större än det offentliga. ”År för år ersätter vi alla sfärer med de enda två vi begriper – pengar och politik”, konstaterade tidigare chefredaktören på magasinet Fokus Johan Hakelius när han sommarpratade i Sveriges Radio för ett par år sedan. Det ligger en hel del i det, tyvärr.
Mobbning på skolor, ungdomar som faller in i grov kriminalitet och allt fler ensamma människor beskrivs som ett misslyckande för den stora världen. Samma sak gäller äldre som far illa och bristande jämställdhet. Stat, regioner och kommuner avkrävs politiska beslut och finansiering. Detta trots att verktygen för förändring snarare borde finnas i den lilla världen. Att fånga den som faller bör inte enbart vara politikens uppgift. Släkt, vänner och grannar har också ett ansvar. Samtidigt står den lilla världen avlövad. För många finns inget annat skyddsnät än det som det offentliga kan erbjuda.
På gott och ont har ett övergripande politiskt projekt i Sverige under ett halvt århundrade varit att med hjälp av välfärdsstaten frigöra individen från beroendet av släkt och vänner. Familjens och civilsamhällets roll har försvagats, statens och de oberoende individernas roll har stärkts. Den barnpassning som förr sköttes inom en familj har ersatts av skattefinansierade förskolor från tidig ålder. Uppväxande generationer har tack vare statliga studiemedel frigjort sig från behovet av föräldrars sparande för att kunna läsa vidare. Den i behov av en hjälpande hand på ålderns höst får stöttning av kommunens hemtjänst, snarare än av barn och barnbarn.
Utan tvivel har utvecklingen fört mycket gott med sig. Ingen ska längre behöva begränsas av sin familjs resurser eller tvingas stanna i destruktiva relationer. Något som i längden gynnar landet, eftersom talanger inte behöver bli vid sin läst.
Den andra sidan av myntet är att det har krävts ett högt skattetryck för att finansiera det offentligas övertagande av det ansvar som en gång i tiden togs inom familjer. Ett skattetryck som i sin tur förstärker avlövningen av den lilla världen, eftersom få har råd att välja en annan väg och gå ner i arbetstid för att vårda sina äldre eller ta hand om sina barn. Detta sätt att forma samhället har kommit att kallas för statsindividualism. Tesen lanserades brett av Henrik Berggren och Lars Trägårdh i boken ”Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige” (2006).
I sin ytterlighet leder statsindividualismen till att den lilla världen reduceras till en ensam individ, som bildar en ö i den stora världens hav. Att inte behöva människor i sin närhet leder till att inte själv vara behövd. Vi blir oberoende och ensamma.
Men varje gång bröllopsklockor ringer kan det ses som ett försök att återuppbygga den lilla världens gemenskap. För bakom varje strävan att gifta sig lär det finnas en vilja att bygga upp en egen liten värld. I dag lägger vi en sådan grundsten. Och det är otroligt stort, i det lilla.