Alla partier pratar om klimatet. Men ingen pratar om klassperspektivet. För alla medborgare kan inte leva upp till politikernas förväntningar på medvetna inköp och tidskrävande miljöåtgärder. Ska Sveriges klimatåtgärder vara realistiska och genomförbara behöver vi i större utsträckning ställa oss frågan: vem har råd att rädda planeten?
Miljö- och klimatminister Per Bolund (MP) vill att svenska transporter ska vara helt fossilfria fram till 2040 och att inga nya fossildrivna bilar ska säljas efter 2030. Det är ambitiösa mål, men hur realistiska är de i ett land där nästan nio procent av befolkningen är arbetslösa, där 13 procent av personer i arbetsför ålder försörjs med bidrag och där medianlönen ligger på 32 400 kronor innan skatt?
Enligt en beräkning som SVT (6/6) har gjort kostar en elbil nästan dubbelt så mycket att köpa in ny som en bensinbil. Andrahandsmarknaden är ännu ganska begränsad, och eftersom elbilar inte tappar i värde lika fort som fossila är det svårt att få tag på billiga begagnade elbilar.
Att elbilar är billigare i drift funkar inte som argument när det saknas pengar att över huvud taget köpa dem. Det är inte många som kan lägga flera hundra tusen på en bil, eller har förutsättningarna för att ta ett billån. Regeringen kan inte heller förvänta sig att folk skuldsätter sig för att köpa miljövänliga bilar.
Statens bonussystem, där en del av inköpspriset bekostas med skattemedel, är en medelklassubvention som gör liten skillnad för personer med låga inkomster. Att betala 200 000 i stället för 270 000 är fortfarande en avlägsen dröm för många. Dessutom tar det tid innan ett elbilsinköp blir en vinstaffär. Enligt SVT:s beräkningar skulle det ta runt 10 år för en vardagsbilist att köra in det högre inköpspriset på en elbil. Det motsvarar genomsnittsåldern för bilar i Sverige enligt branschorganisationen Bil Sweden.
Alla har inte heller tillgång till laddinfrastruktur vid hemmet. I en intervju i SVT Aktuellt (5/6) säger Bolund att man kan prata med sin hyresvärd eller bostadsrättsförening om att installera laddstolpar. Ja visst, det kan man. Men att bygga laddstolpar är förenat med en kostnad som kommer att belasta hyresgästerna. Som politiker måste man ha respekt för att alla inte har stora marginaler att röra sig med varje månad.
Samma fenomen skönjs i diskussionen om livsmedel. Mat som är ekologisk, rättvisemärkt, svenskproducerad med mera lyfts fram som ett bättre val utifrån parametrar som bland annat djurskydd, antibiotikaanvändning, arbetsvillkor, användning av bekämpningsmedel. Samtidigt är den av förklarliga skäl oftast väsentligt dyrare. Högre djurskyddskrav och färre bekämpningsmedel innebär en mer arbetsintensiv produktion som kostar pengar.
Prisskillnaderna exemplifieras som bäst med fläskfilé. En snabb sökning på Mathems webbsida ger vid handen att svensk fläskfilé kostar 230 kronor per kilo. Är den dessutom ekologisk ökar priset till 350 kronor per kilo. Dansk fläskfilé kostar däremot endast 89 kronor per kilo. Att köpa svenskt kostar alltså mer än dubbelt så mycket som att köpa danskt i det här fallet. Samma mönster kan skönjas om man tittar på utbudet av kycklingfilé hos Willys. Svensk kostar 82 kronor per kilo, dansk 52 kronor. Utslaget på en årskonsumtion för en hel familj blir det en ansenlig skillnad.
Det är lätt att moralisera över det svenska köttets fördelar jämfört med det danska. Men har man en begränsad inkomst och vill köpa mat till sin familj är det plånboken som styr. Alla som har eller har haft det tufft ekonomiskt vet att i slutändan är det ren matematik det handlar om, oaktat ens egna värderingar kring djurskydd och miljöpåverkan. Och även om man har ekonomiska marginaler kanske man hellre lägger dem på ett sparkonto än spenderar på dyrare vardagsprodukter. Det är faktiskt också ett rimligt ställningstagande. Politiker kan inte förvänta sig att människor släpper allt de har för händerna för att köpa ekologisk köttfärs.
I miljödebatten saknas ofta insikt om detta nutida klassperspektiv. Det är lätt att ställa krav på medvetna inköp, men om delar av befolkningen inte har råd finns en risk att klimat- och miljöengagemang blir en statussymbol för resursstarka personer. Det skulle alienera många från ett viktigt arbete som måste ske gemensamt för att det ska ha någon långsiktig effekt. Inför nästa års val vore det klädsamt för partierna att erkänna detta och hitta mer inkluderande retorik och politik. Klimatet får inte bli en klassfråga.