Man kanske borde vara glad. Nu ska det ju bli Rut-avdrag även för att lämna in skjortorna till tvätten. Och för montering av nya möbler hemma, liksom för att låta transportera iväg det gamla bohaget till loppisen.
Behöver man anlita någon till att vattna blommorna, hämta in posten och kolla att ingen snott grejer i trädgården medan man är ute på vift, då blir det avdrag för det också (”enklare tillsyn av bostad och fritidshus”). Plus att nivåbeloppet för hela Rut-avdragskatalogen höjs från 50 000 till 75 000 kronor.
Tack för det, snälla goa regeringen (eller snarast samarbetspartiet Centern som förfäktat det aktuella förslaget). Varje skärv i minskad skatt är att välkomna. I princip. Ändå känns inte det här fortsatta ”ruteriet” särskilt jättekittlande. Faktiskt skaver det mest.
Nog för att både Rut- och Rot-avdragen spelat en betydande roll i stimuleringen av tjänstesektorn, och nog har de inverkat underlättande på svenska folkets vardagspusslande (åtminstone medelklassens). Men borde inte politiken idag kommit längre än att tugga vidare på dessa numera åldrade avdragsåtgärder?
De gör ett redan tillkrånglat skattesystem trassligare. De skapar gränsdragningssvårigheter och inbjuder till fusk. De får orättvisa fördelningspolitiska effekter. De premierar vissa branschspecifika tjänster och gör konkurrensläget kärvare för nytänkande entreprenörer som inte ges del av statens nådegåvor.
Rut och Rot är i grunden nödlösningar i syfte att parera konsekvenserna av det överskuggande problemet: det hårda svenska skattetrycket, som tynger ner ekonomin och gör arbete så kostsamt att det krävs ett batteri av undantag för att stötta upp efterfrågan och tillgången på den skadedrabbade marknaden.
Det är i längden varken sunt eller hållbart. Enligt januariavtalet ska det ske en ny stor reform av skattesystemet. En from önskan, om denna utlovande prestigereform kommer till stånd, vore då att Rut och Rot läggs till handlingarna som obehövliga.
I coronakrisens bråddjupa kölvatten har det blivit än viktigare att sätta fart på de välståndsbildande krafterna och BNP-tillväxten. Det kan politikerna bäst bidra med genom att inrikta sitt fokus på låga, breda och enhetliga skatter, så lättfattligt och transparent utformade att ett barn kan förstå dem – samt skyddade över tid mot partiernas röstmaximerande frestelser att hitta på specialregler för att gynna diverse väljargrupper och lobbypropagerande särintressen.
Oddsen på att det händer? Tja, man kan väl få drömma lite i sin snart Rut-avdragsgillt tvättade skjorta.