Forskning som ska styras utifrån en viss värdegrund. Det och mycket annat i regeringens forskningsproposition, som godkändes av riksdagen i april, har fått kritik från flera håll. Nu står det klart att den politiska agendan även styr hur forskningsmedlen fördelas mellan lärosätena.
Kungliga Vetenskapsakademiens ständige sekreterare Göran K. Hansson och vice preses Hans Ellegren anklagar i en debattartikel (SvD 24/5) regeringen för att använda forskningsmedlen till regionalpolitik. Detta eftersom de utlovade extra pengarna mestadels innebär en ökning för mindre högskolor med begränsad forskning. Syftet blir lokal utveckling och politisk prestige på lärosätets ort.
I rena summor framstår kritiken som överdriven – mest pengar går trots allt till de stora universiteten. Men procentuellt blir de mindre högskolorna vinnare på fördelningen. I forskningspropositionen förklaras modellen för forskningsmedel. Den utgår bland annat från att lärosäten ska få ett visst forskningsbelopp i så kallat basanslag för varje helårsstudent. Men hur många utbildningsplatser som finns är inte enbart upp till lärosätena.
Regeringen har de senaste åren försökt lösa bristen på bland annat lärare och sjuksköterskor genom att öka antalet platser. Varför forskningspengar måste vara direkt kopplade till antalet studenter är inte en självklar ekvation. Visserligen finns ett lagkrav på nära samband mellan forskning och utbildning, men innebär det verkligen att forskning inom ett område bokstavligen måste bedrivas på samma plats som dess grundutbildning?
Regeringen slår fast att detta är önskvärt för att uppnå ”utbildning med hög kvalitet i hela landet”. Frågan är hur hög kvalitet forskningen får om den ska följa efter studenterna, istället för att bedrivas på de lärosäten där förutsättningarna är bäst.
Men det finns hopp om bättring. År 2023 sjösätts en ny modell för forskningsanslagen, där regeringen bland annat vill att en kvalitetsbaserad fördelning ska ske genom olika forskningsprofiler. Regeringen erkänner alltså att forskningens förutsättningar förbättras om den får bedrivas i kluster. Men även här smyger sig regionalpolitiken in, med en förväntan att alla lärosäten ska ha minst ett profilområde.
I regeringens resonemang verkar forskningen inte främst uppskattas för dess resultat. Istället handlar det om att kavla ut kapaciteten till så många delar av landet som möjligt, som om allt annat än spjutspetsforskning i varje stad vore orättvist.