”Vi säger inte att det är något fel på våra studenters begåvning. Det är inte intelligens som saknas.” Så skrev nio historielärare vid Uppsala och Linköpings universitet, när de för snart tre år sedan ”slog larm” om att deras studenter inte kan läsa och skriva ordentligt (UNT 2/1 -13). Studenterna är alltså inte dumma, men läs- och skrivkunskaperna är under all kritik – på universitetsnivå. Det är skrämmande.
Språkproblemen yttrar sig genom missförstånd av information, svårt att läsa kurslitteraturen och tentafrågorna, och – allra tydligast – oförmågan att uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlingsprogram är ”stavningen över lag eländig”, ordförrådet är ”begränsat” och den grammatiska förmågan ligger ibland ”på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga”.
Universitetslärarnas ord är hårda och vittnar om desperation. Samtidigt skönjs en tydlig välvilja att både försöka förstå och hitta förklaringar till de bristande kunskaperna. ”Vi förutsätter inte att våra studenter ska komma från gymnasiet med perfekta språkkunskaper” utan att de "kommer till oss med en svenska som fungerar”.
I förra veckan skrev professor Inger Enkvist nedslående i Svenska Dagbladet om hur en ”gymnasiefiering” av universiteten pågår. Studenterna ifrågasätter vikten av kunskap, intressant är bara ifall den har betydelse för betyget alternativt omedelbar nytta i livet efter examen. Kunskapen i sig saknar värde. Enligt Enkvist ses utbildning mer som "nödvändigt ont” än som ”personlig utveckling”.
Dessutom, skriver Enkvist, är det ”omvittnat svårt” att få studenter att läsa annat än kurslitteratur. Correns kulturredaktör Åsa Christoffersson föreslog i sin senaste lördagskrönika att ett läskrav på minst en roman per år införs på alla universitetsutbildningar. Skönlitteratur vidgar ”de egna referensramarna” och ”den egna livserfarenheten”, skrev hon och hänvisade till medicinska fakulteten vid LiU. Där ingår skönlitterära böcker i kurslitteraturen, som ett ”komplement för att förstå människors livssituation”, enligt prodekanus. Medicinarna tillhör visserligen de allra flitigaste och mest begåvade studenterna, men att traggla sig igenom en roman per läsår är knappast för mycket begärt för vilken student som helst på universitetsnivå! Till att börja med borde kanske läskravet införas på lärarutbildningarna, till de studenter som ska föra lästraditionerna vidare till nästa generation.
För arbetet med att förbättra svenska studenters förmåga att använda sitt eget språk måste börja betydligt tidigare än på universitetet. Min son går i förskoleklass. Jag blir aldrig så glad som när jag ser att han har "högläsning" på schemat – det vill säga fröken läser, barnen lyssnar och får ta del av en värld som vidgar deras vyer och utvecklar deras språk.
Historielärarnas debattartikel från 2013 avslutas med en vädjan till beslutsfattarna att tilldela svenskundervisningen tillräckliga resurser. Som universitetslärare finns inte möjligheterna att täcka upp för bristerna på grund- och gymnasieskolan, skriver de.
Det ska de naturligtvis inte behöva heller! Det är inte ett orimligt krav att studenter ska kunna läsa och skriva ordentligt när de gått nio år i grundskola, tre år på gymnasiet och sedan kommit in på en universitetsutbildning. Att på den nivån avsätta resurser för att i princip lära studenterna ABC, är ett obeskrivligt slöseri och en skymf mot Sveriges högre utbildningsväsende.