Var och en som passerat den svensk-norska gränsen med bil har sett dem. De enorma godisbutikerna med namn som ”Frasses gottelada”, belägna i småorter som några av de få kvarlevande kommersiella verksamheterna. Allt tack vare sötsugna norrmän som trotsar sin regerings folkhälsopolitik i form av sockerskatt.
Att människor inte slutar göra saker bara för att de är förbjudna eller ålagda restriktioner är knappast nytt under solen. Detta har dock inte hindrat Livsmedelsverket från att kräva en skattehöjning på läsk och andra sötade drycker (SVT 16/1). Enligt dem själva handlar det om att förhindra övervikt och därmed sjukdomarna som medföljer.
Man skulle kunna fråga sig: Varför just läsk? Det är inte just läskdrickande som driver på fetmaepidemin, utan en stillasittande livsstil i kombination med konsumtion av dåliga matvaror.
Här kan man inte heller blunda för klasskillnaderna. Den som inte har råd att köpa bra mat får betala med hälsan. Ta något så enkelt som fiskpinnar. Den som köper Findus färdiga variant på Willys får betala 44 kronor för 750 gram (willys.se 16/1). Och den som vill laga en hälsosam variant från grunden? För enbart 800 gram torsk hamnar prislappen på omkring 130 kronor. För att sedan förvandla den till fiskpinnar måste man köpa ägg, vetemjöl, ströbröd och smör. Plötsligt har kostnaden skenat i väg ytterligare.
Korv är billigare än kött – ju lägre kötthalt desto lägre pris. Fruktdryck från koncentrat är billigare än färskpressad juice, eller färsk frukt. Vitt rostbröd är billigare än surdegsbröd. Och så vidare.
I stället för att beskatta fett och socker, bör den nyttiga maten göras mer tillgänglig för hela befolkningen. Exempelvis genom att sänka skatten på frukt och grönsaker. Därtill har skolan ett ansvar genom att servera bra skolmat, se till att alla elever ges möjligheten att utöva idrott och att nyttig och ekonomiskt hållbar matlagning lärs ut på hemkunskapen. Goda vanor ska förmedlas tidigt.
Många liberaler som argumenterar mot en restriktiv folkhälsopolitik menar att fokus i stället bör ligga på att sprida kunskap. Det måste också göras, men samtidigt är det ett faktum att det inte finns någon som inte förstår att socker och fett är dåligt för hälsan. Uppfattningen om det motsatta är en kollektiv dumförklaring.
I stället för att grötmyndigt vifta med pekpinnen, bör staten underlätta för människor att göra valen de sannolikt gjort om de haft möjlighet. Mindre paternalism och billiga äpplen, det tjänar vi alla på.