Trots att ett förslag om en omfattande och välbehövlig skattereform för Sverige lagts fram, är det ledningens önskan om ett namnbyte på partiet som fått mest uppmärksamhet. Det gamla Folkpartiet, som hetat så sedan Frisinnade folkpartiet och Sveriges liberala parti slogs samman 1934, ska bytas ut mot Liberalerna. Om det nu ombuden faller ombuden i smaken, vill säga.
Jan Björklund verkar självsäker. Namnbytet ska markera förnyelse kombinerat med ett försvar av de liberala värderingarna, vilka Björklund menar behövs nu mer än någonsin (DN Debatt 17/11).
Gällande det sistnämnda har Björklund rätt. Det viner högervindar för protektionism och stängda gränser i Europa – underblåsta dels av hotet från den islamistiska extremismen, dels av flyktingströmmen från samma extremism.
Frankrike, liberalismens vagga, utsattes för en vecka sedan för det blodigaste terrordådet i modern tid. Medlemsstaterna i EU har lovat ställa upp i kampen mot ondskan. Samtidigt ser vi hur unionen, projektet för frihet och öppna gränser, vacklar i sina grundvalar. Solidariteten mellan länderna har satts på prov, och hårdare test väntar. Sett härur är liberalismen på dekis.
Betydligt fler svenskar än de dryga 5 procent som röstade på Folkpartiet i valet 2014 betraktar sig som liberaler – men är liberalismen i dag så bred att den blivit urvattnad? När det mesta är liberalt är också inget det. Partiet som vill ta patent på namnet har på sin hemsida definierat av vad som är liberalt: ”Politisk frihet och demokrati, ekonomisk frihet och marknadsekonomi, rättvisa och solidaritet, feminism och jämställdhet, internationalism och internationell solidaritet”. Ett smörgåsbord med läckerheter för alla.
Politiker från Gustav Fridolin till Ebba Busch Thor betraktar sig som liberaler. Grön liberalism, socialliberalism, nyliberalism, klassisk liberalism… Smörgåsbordet växer. Är det också vad Folk… förlåt, Liberalerna vill?
Partiet vill och behöver växa, näst minsta parti i riksdagen (efter Vänsterpartiet!) är inget att stoltsera med för Björklund, som trots allt inte utmanats på allvar om partiledarposten. Björklund har också visat sig starkare än på länge den här hösten. En del tippar att det bara är en tidsfråga innan han gör upp med Stefan Löfven. Kanske, samtidigt tillhör Björklund högerfalangen av liberalerna och är en av de hårdaste socialistmotståndarna. Löfven skulle förmodligen ändå trivas bättre ihop med Björklunds liberaler än med Fridolins.
Kan partiet få ny energi att verka för ett liberalare Sverige och Europa, är det bara att önska Björklund, Ullenhag, Ohlsson och övriga lycka till. Världen behöver mer liberalism. Men för det krävs betydligt mer än ett namnbyte.