Jaha, där kom och gick fettisdagen. ”Underbart är kort, alldeles för kort”, som Povel Ramel sjunger. Men det får stå för honom. Jag, däremot, fortsätter gärna att äta semlor länge än. Och jag börjar hjärtans gärna äta semlor tidigast möjligt också.
Min kära gamla mor, som i bästa konservativa anda höll stadigt på traditionerna, försökte fostra mig till att uppröras över konditorier vilka – Gud förbjude! – saluförde fastlagsbullar så snart som kring trettondagen. Det gick inget vidare. Jag växte upp till att välkomna tidernas fortlöpande urartning och kan skamlöst redan före jul kalasa på semlor som kommer i min väg.
Svenska folket äter vanligtvis 40 miljoner semlor årligen, 94 procent säljs under januari-mars. Särskilt i år tycker jag att vi sträcker ut säsongen och mumsar lite extra. Det finns i dubbel bemärkelse goda skäl till det.
Coronapandemin har ekonomiskt slagit hårt mot kaféer och bagerier. Ett förträffligt sätt att hjälpa dem genom ekluten är förstås att stödhandla lokalt tillverkade semlor. Varför inte som krisåtgärd anamma Ture Sventons manér och låta semmelätandet fortsätta utan invanda säsongsbegränsningar?
Okej, Sventons ivriga konsumtion drar väl åt rena missbruket. Men att författaren Åke Holmberg gav sin berömda läspande privatdetektiv gimmicken att hungra efter ”temlor” jämt och ständigt har en tänkvärd kulturhistorisk aspekt.
Som bekant frekventerar Sventon exklusivt Rotas konditori på Tegelbacken i Stockholm. Ty hör och häpna. Enligt böckerna är konditoriet det enda som säljer semlor året runt. Det var ingen liten grej 1948 när Ture Sventon gjorde debut i tryck. Faktiskt ett lagbrott. På riktigt.
I efterkrigstidens socialdemokratiskt styrda folkhem var det knappt om godsakerna. Statliga jordbruksnämnden reglerade marknaden med järnhand. Äta semlor hur som helst var Ture Sventons privilegium. Vanliga svenskar fick bara göra det under den ytterst snålt tilltagna period som staten fastställde (även priset på semlorna bestämdes av överheten).
Illustrativt är en notis i Göteborgs-Tidningen den 23 januari 1952. Ett par bagare i Skåne rapporteras ha börjat saluföra fastlagsbullar långt före fettisdagen, upptäckts av polisen och fått bötesstraff att vänta. ”Frihet åt fastlagsbullarna är ett rimligt krav, säger Skånes konditorier, men jordbruksnämnden vill inte höra på det örat”.
Förmynderiet i dess prydno. Kom inte och säg att det var bättre förr. Numera är det åtminstone ingen statlig myndighet som hindrar oss från att i full frihet inmundiga semlor likt de Ture Sventon köpte på Rotas – ”stora, lagom bruna och med mycket grädde, som pöste över åt alla håll”. Sådana underverk, förkunnar Sventon levnadsklokt, ”är just vad man behöver, när man känner sig nere”. Eller hur?