Benjamin Höijer, den store svenske filosofen, formulerade i en berömd sentens vad som bör vara forskningens credo: ”Sök sanningen! Och förde den dig till helvetets portar, så klappa på”.
Sanningen kan vara ful, obekväm, skrämmande; den kan rubba vår tryggt invanda världsbild, skjuta ideologiska och religiösa trossatser i sank, underminera makthavares legitimitet och deras anspråk på att styra samhällslivet i en viss riktning.
Men forskningens uppgift är inte vara komfortabel. Forskningen ska förutsättningslöst och utan irrelevanta hänsyn ge oss en så korrekt vetenskapligt underbyggd kunskap om förhållandena i samhället och världen som står i mänsklig förmåga att åstadkomma.
De fakta, de i en kritisk sanningssökande forskarprocess levererade resultaten, är den nödvändiga bas vi behöver för att bättre förstå och hantera tillvaron, och kunna bedriva en informerad demokratisk diskussion om de lämpligaste vägvalen och lösningarna inför framtiden.
Det kan röra klimatet, våra dagars globala ödesfråga. Eller det kan handla om brottslighet, invandring och integration – stekhett känsliga ämnen som slukar det mesta av energin i svensk politisk debatt just nu. Hur orientera sig genom det offentliga samtalets kakafoni av inte sällan motstridiga påståenden och tvärsäkert torgförda uppfattningar?
När det gäller den kriminalpolitiska munhuggningen borde en boj i den stormiga bukten vara Brå, Brottsförebyggande rådet. Det är en myndighet under justitiedepartementet vars undersökningar och rapporter tjänar som en viktig auktoritativ faktakälla till hur det faktiskt förhåller sig med brottsutvecklingen i Sverige.
Den skeptiskt lagde kan dock fråga sig om det är möjligt att fullkomligt objektivt och oberoende söka sanningen på en institution som trots allt arbetar på uppdrag av regeringen, vilken kanske inte blir jätteförtjust över resultat som riskerar att kasta tvivel över den egna dugligheten.
Nej, det är svårt enligt en färsk och mycket uppmärksammad forskarrapport från Linköpings universitet: ”Går det att lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning”. Det är en allt annat än upplyftande läsning om politisk påverkan, friserade slutsatser efter maktens visslingar och utbredd tystnadskultur.
Underlaget har i rättvisans namn en del påfallande brister, som bland andra Aftonbladets utmärkte reporter och nyhetskrönikör Oisin Cantwell belyst (17/12). Men tveklöst är LiU-rapporten tillräckligt oroande – kolla gärna in den själva på universitetets hemsida – att det vore oförsvarligt om den politiska klassen bara lät saken bero. En större, kompletterande granskning av Brås handel och vandel måste initieras.
Kontroversen kring Brå visar samtidigt hur omistlig den politiskt oavhängiga forskningen är. Benjamin Höijer hade rätt. Ska sanningen fram får man aldrig rygga för att klappa på helvetets port, om så krävs. Må därför den fria akademin värnas i vått och torrt.