Att spara i ladorna, är ett uttryck som den förre finansministern Anders Borg (M) använde sig flitigt av. Det är något som hans efterträdare Magdalena Andersson (S) utnyttjade när hon i går klagade över Sveriges, med hennes mått mätt, dåliga finanser. "Det har blivit helt tydligt att ladan är helt tom", suckade finansministern.
Om Sverige är svältfött statsfinansiellt sett, kan man fundera på i vilka ordalag Andersson hade beskrivit sitt underlag om hon varit finansminister i något annat europeiskt land. Snittet inom EU (2013) ligger på omkring 85 procent av BNP och däröver hittar vi förutom extremen Grekland bland andra Frankrike, Italien och Spanien. Men även Tyskland, Österrike och Nederländerna har mer än dubbelt så höga statsskulder som Sverige och i Norden är det bara Norge som ligger under vårt relativt låga snitt på 34 procent. När Alliansregeringen tillträdde 2006 var statsskulden cirka 44 procent av BNP. Sverige har en internationellt erkänt välskött ekonomi, inte minst med tanke på den ekonomiska kris som härjat de senaste åren.
Nu är det dock inte skulden som finansministern oroas över, utan underskottet. Sverige har ett uttalat överskottsmål på 1 procent av BNP över en konjunkturcykel. Det är detta som åsyftas när politikerna säger ”spara i ladorna”: 1-procentbufferten den offentliga sektorn ska ha för ”regnigare dagar” (väderliknelser är ju också mäkta populära i ekonomiskpolitiska sammanhang). ”För tredje gången av tre möjliga efterlämnar en borgerlig regering stora hål i statens finanser. Det är hög tid för en ansvarsfull politik. Regler är till för att hållas”, dundrade Andersson samtidigt som hon beklagade att inte heller S-MP-regeringen kommer att kunna vända finanserna till överskott förrän tidigast år 2020. Och kritiken från de borgerliga leden handlar mest om att S verkar överge det finanspolitiska ramverket genom att inte höja ambitionsnivån mot överskottsmålet.
Målet i sig är det dock ingen förutom Vänsterpartiet som ifrågasätter från politiskt håll, trots att detta är långt från okontroversiellt. Att betala av på en stor, hämmande statsskuld har varit god ekonomisk hushållning. Skattepengar ska komma människor till nytta och inte till skenande räntekostnader. Emellertid är statsskulden i dag på en sådan kontrollerad nivå att amorteringsbehovet inte längre är lika trängande. Därför vill politikerna i stället samla medel på hög, och det finns något högst alarmerande i att detta görs så bekymmerlöst.
Minns Anne Wibble (FP), finansminister 1991-1994, som ansåg att varje svensk borde ha en årslön på banken för sin ekonomiska frihets skull. Den målsättningen i mångas ögon inte realistisk för enskilda svenskar. Att staten däremot ska ha den friheten, på medborgarnas bokstavliga bekostnad, är det dock få som protesterar emot - allra minst Vänsterpartiet! Men till och med borgerliga politiker sätter statskassan framför medborgarnas, även om desamma ändå minskat skattebördan för arbetande svenskar. Något som den nuvarande finansministern ondgör sig över, men hon tillhör å andra sidan ett parti som räknar skattelättnader som kostnader. Wibbleandan tycks försvinnande långt borta.