Så konkluderar Svenskt näringsliv rapporten ”Sant eller falskt om företagande i välfärden” som släpptes i måndags. Syftet med studien är att slå hål på myter och lägga fram fakta om branschen. Den förekomna anledningen är den pågående utredningen om vinster inom välfärdssektorn, ledd av Ilmar Reepalu (S).
Rapporten jämför privata utförare av välfärd (alltså vård, skola och omsorg) med offentliga eller övriga tjänstesektorn gällande kvalitet, personaltrivsel, löner, lönsamhet och kvinnors karriärvägar. Baserat på undersökningar från SCB, Skolinspektionen, SKL och Socialstyrelsen är resultatet att den upplevda kvaliteten hos patienter, elever och brukare är densamma eller högre hos privata utförare.
Privatanställda är generellt sett också nöjdare än offentliganställda gällande såväl lön, arbetsförhållanden, organisation som allmän trivsel. Beträffande vinsterna inom de skattefinansierade välfärdsföretagen var de låga i jämförelse med övriga tjänstesektorn. Rörelsemarginalerna ligger på i snitt 4,6 procent – trots att ersättningarna till företagen ibland är lägre än till de offentliga aktörerna.
Även om det är en gedigen studie med intentionen att bringa klarhet i de dimmor och känslostormar som skymmer sikten i debatten, fungerar endast avsändaren som ett rött skynke för dem som ogillar privata aktörer och vinster. Den främsta kritikern, fackförbundet Kommunal, kan dock knappast göra anspråk på objektivitet. Kommunal organiserar personal inom just offentlig verksamhet. Inte undra på att förbundet ogillar privata företag i ”deras” bransch.
Kommunals kritik bygger på precis det som Svenskt Näringsliv vill komma bort ifrån i debatten: känslor. ”Det känns lite som att det i den här studien lite gjorts ett urval där man bara plockat ut de som pratar till de privatas fördel”, säger Kristina Mårtensson, samhällspolitisk chef på Kommunal. "Känns lite". Jaha. Sedan är Mårtensson missnöjd med kvalitetsmätningen, som hon anser handlar om personaltäthet och kontinuitet så att barn och äldre möter samma personal. Därmed leder hon in debatten på anställningsvillkor, vilket förstås ligger i hennes intresse som företrädare för ett fackförbund.
Alla vill vi få ut bästa möjliga välfärd för minsta rimliga skattepeng. Om vinstdebatten kunde läggas åt sidan, och de privata aktörerna få sitt välförtjänta existensberättigande, finns lärdomar att dra för båda sidor. Från exempelvis Landskrona kommun, som slutat räkna minuter i hemtjänsten och istället fokuserade på kvalitet och brukarnas önskemål. Det har lett till mindre stress för både brukare och personal och bättre balans i kommunbudgeten. Kvaliteten ska styra – inte kvantitet i vare sig tid eller personal. Att inte fler kommuner än Landskrona och Upplands Väsby lärt sig den läxan och tillämpar denna form av fria system är lika förvånande som det är sorgligt.
Det vore befriande om vi en gång för alla kunde konstatera att både offentliga och privata driftsformer för välfärdstjänster är önskvärda och behövs. Det kan vi dessvärre inte på grund av den pågående utredningen. Varken S eller MP är egentligen mot valfrihet, utan prioriterar jämlik välfärd där skattemedel används förnuftigt. En sund inställning som regeringen i stort sett delar med Alliansen. För att stödja regeringens budget är vinstutredningen ett villkor från Vänsterpartiet. De företagsfientliga dimridåerna som irrleder välfärdens utveckling kommer främst därifrån.