Den svenska rättsordningens genomgående syn på familjen som bestående av ”mamma, pappa, barn” osynliggör släkten bortom kärnfamiljen. Detta får märkliga konsekvenser, inte minst när systemet möter släktstrukturer som formats i en annan kulturell kontext.
Tidöavtalet tar sig an frågan på tre punkter. Kusinäktenskap ska förbjudas, som ett sätt att motverka destruktiv hederskultur. Arvsrätten ska ses över, i synnerhet vad gäller kusiners rätt att ärva varandra – något som idag förutsätter testamente. Även Allmänna arvsfondens rutiner och medelsinriktning ska utvärderas.
Äktenskap mellan kusiner har varit tillåtet i Sverige sedan mitten av 1800-talet. Det har dock knappast varit en särskilt utbredd tradition, annat än möjligen i vissa industri- och adelsfamiljer. Kusinäktenskap grundade i kärlek torde i sig vara mycket ovanligt; praktiken handlar snarare om att behålla makt, pengar och lojalitet inom släkten. När detta praktiseras i många led, såsom är brukligt i klankulturer, ökar risken för genetiska sjukdomar. Dessutom förstärks släktens incitament att sätta hård press även på nästa generation för att upprätthålla klanens nätverk.
En komplicerande faktor är äktenskap ingångna i ett annat land. Utgångspunkten är i de flesta fall att sådana ska respekteras – med undantag för äktenskap ingångna under tvång, och sedan ett par år även barnäktenskap. Det enstaka kusinäktenskapet är inte lika klandervärt som det enstaka bortgifta barnet, men för att undvika en ordning där unga kusiner förmås resa till släktens hemland för att gifta sig behöver även denna fråga adresseras.
Allmänna arvsfonden, fonden dit arv utan mottagare går, var ursprungligen tänkt att sörja för social verksamhet för bland annat utsatta barn. I dag är den allmänna välfärden så utbyggd, och fonden så stor, att föreningar kan söka projektbidrag ur fonden för lite vad som helst. Dessa bidrag har kritiserats för bristande redovisningskrav, och kan i dag finansiera allt från fritidsverksamhet för funktionsnedsatta barn till islamistiska studieförbund. Även detta vill Tidöpartierna nu – äntligen – se över.
Att skriva in kusinarv i den legala arvsordningen, efter makar, barn, föräldrar och syskon, vore ett effektivt sätt att öka andelen arvskiften som sker genom familjeband. Detta gäller inte minst i de fall då döden kommer oväntat – så tidigt eller så plötsligt att arvlåtaren ännu inte tänkt på att upprätta något testamente.
Tre små punkter i regeringsunderlagets samarbetsavtal skulle sammanfattningsvis kunna rikta ett dubbelt slag mot både problematisk hederskultur och statlig klåfingrighet, samtidigt som reformerna skulle betona kusinbandets ställning som intimt släktskap. Detta sammanhållna omtag är högst välkommet.