Vi har blivit avtrubbade i Sverige. Gängkriget har gjort oss vana vid nyheter om skjutningar och sprängningar. Och vid mord.
Men när rapporterna om skolskjutningen i Örebro kommer är det lite som om allt annat stannar. Det är en händelse som förskräcker ett land, precis som polismorden i Malexander gjorde på sin tid.
I Aftonbladet berättas det om en lärare på skolan, som sms:at en vän.
"Han skrev att det skjuts med automatvapen i skolan och att de har tagit skydd i ett rum. Sedan skrev han att han älskar mig."
Det inträffade är en mardröm, som i värsta fall kan drabba vem som helst. Det kunde ha varit här.
Men vad gör vi för att inte skräcken ska ta över? Hur blir vi som samhälle mer motståndskraftiga mot allt från brutala våldsdåd till krig? Det är frågor som inte bara dådet i Örebro lyfter, utan även det försämrades säkerhetspolitiska läget runt Östersjön.
Först och främst måste vi ha en plan. Vi behöver tänka till innan. Vi måste ta oss tiden och våga träna för det osannolika.
Betydelsen av att ha en plan märktes på tisdagsmorgonen utanför Ljungsbro, då en elev överfölls på väg till skolan. Tack vare att skolan hade interna processer för att hantera den typen av situation kunde eleverna snabbt räknas in och situationen hanteras på ett tryggt sätt, enligt företrädare för skolan.
Det här arbetet är något alla också kan göra – i familjen och på arbetsplatser. Vi måste våga planera för det värsta.
Vi får inte heller avtrubbas. Vi får inte sluta förskräckas.
Men nu sörjer vi alla drabbade på komvux i Örebro.