Danmarks drottning Margrethe II abdikerade häromdagen av hälsoskäl efter 52 år på tronen. Det har fått röster att höjas för att den svenske kungen, Carl XVI Gustaf, bör ta efter och lämna över till kronprinsessan Victoria.
Opinionen i Sverige är splittrad. 38 procent anser att kungen bör abdikera. 34 procent tycker i stället att han bör sitta kvar på tronen så lång tid som möjligt, enligt en nyligen genomförd opinionsundersökning av Novus.
Frågan är dock vad det är för vits med ett kungahus om regenten ska abdikera för ålder eller trender i tiden? Att lämna av hälsoskäl är en sak, att avgå för att det skulle vara dags något helt annat.
Poängen med en monarki är att statschefen inte slutar, utan sitter kvar som en motvikt till att i stort sett alla andra toppositioner i samhället byts ut i snabb takt. Statsministrar och regeringar kommer och går. Börsbolagens vd:ar och myndighetscheferna lika så.
I någon grad är det bra att det är ombytligt i toppen, då det minskar risken för maktkoncentration och korruption. Men risken är att perspektivet blir väl kortsiktigt till slut. I näringslivet är fokus nästa kvartal. I politiken handlar allt om nästa val. Och det är här kungahuset kommer in. För det är en av få institutioner som står för verkligt långa tidsperspektiv och förvaltarskap över generationer. Genom att sitta kvar på tronen visar kungen att det finns uppgifter i livet som inte slutar vid pensionen – och att det finns uppdrag som är större än oss själva.
Det vore olyckligt om kungahuset går samma väg som politiken och förstärker ungdomskulten i samhället genom att i det närmaste införa en pensionsålder för statschefen. I riksdagen verkar det efter varje val bara bli färre ledamöter som är över 65 år.
Om livet är en teater där vi alla har olika roller att spela så är kungens eller drottningens roll berättarens. Den som kan säga hur det var en gång, men som står vid sidan av scenen. Det är andra som agerar och tar de stora besluten som förändrar samhället, likt storbolagschefer och statsministrar. Men dessa aktörer kommer och går från scenen. Den enda konstanten är berättarrösten – kungen eller drottningen.
När världen skälver blir också den här rollen särskilt viktig. Det är knappast en tillfällighet att urgamla institutioner som kungahuset eller Svenska kyrkan får ökad betydelse vid kriser. Kungen är ett levande bevis på att den svenska statsbildningen har överlevt all världens elände. Och den som går in i Linköpings domkyrka möter en byggnad som har sett krig och pandemier, men som ändå reser sig mot himlen. Den kontinuiteten skänker tröst.
Att vara kung eller drottning innebär inte främst att vara en levande reklampelare för Sverige eller en kringresande dörröppnare för exportindustrin, vilket det ofta framställs som. Kungahusets kanske viktigaste roll är att se till att vi inte glömmer bort vikten av förvaltarskap över generationer och de långa tidslinjerna.
Visserligen har kungen gjort sig förtjänt av pension. Men att vara kung är inte ett jobb som andra. Att abdikera utan synnerliga skäl är att revoltera mot monarkins idé.