Tisdagen kallades rättsväsendets dag i Almedalen. Det mest intressanta under dagen var ett seminarium där representanter från Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Kriminalvården, Brottsförebyggande rådet och Stockholmspolisen deltog. Det ägnades åt de särskilt utsatta områdena i Sverige och vad som ska göras för att stävja utvecklingen där.
Det är många som velat relativisera vad som egentligen sker i de särskilt utsatta områdena, men faktum är att det är platser där inte bara polisen utan även i princip alla andra myndigheter har svårt att utföra sitt arbete. Här sätter de kriminella spelreglerna, både i det fördolda och helt öppet. Situationen är alarmerande enligt polisen och rättssamhället saknar nödvändig kontroll. Polisen vittnar om att det pågår övergrepp i rättssak dagligen i vissa områden, när knarklangare och andra kriminella hotar boende och företagare på orten att inte berätta om vad de ser.
Nils Öberg från Kriminalvården berättade att de brottslingar från de utsatta områdena som hamnar i fängelse och andra delar av kriminalvården är yngre och har ett högre våldskapital än tidigare. De har nära till hands att använda skjutvapen och handgranater. Tröskeln för när de gör det har också sjunkit, bekräftade alla i panelen. Det kan röra sig om kränkningar så små att det ter sig obegripligt hur någon ens blir arg, men de nya, unga kriminella blir inte bara arga, de mördar.
Detta bringar viss klarhet i paradoxen att allt fler upplever att brottsligheten ökar, medan statistiken tycks peka på att den sjunker. När det gäller exempelvis dödligt våld pekade Carolina Paasikivi från Stockholmspolisen på att exempelvis det dödliga våldet i nära relationer och missbrukardödligheten minskar. Däremot ökar de dödliga skjutningarna och det som hon kallar dödligt våld på offentlig plats, där tredje man ligger i farozonen. Det är precis detta våld, tillsammans med stenkastning mot blåljuspersonal och olika uttryck för hederskultur, som präglar de särskilt utsatta områdena.
Personerna ansvariga för det här våldet saknar förtroende för myndigheterna och både åklagare och polis vittnade om otroligt svårt det är att utreda brotten de är inblandade i. De misstänka tiger som muren och knappt ens brottsoffren vågar vittna. Det gör att utredningarna tar enormt mycket mer resurser och dränerar polisen på ett helt annat sätt än den brottslighet vi tidigare sett.
Från Kriminalvårdens sida togs ett annat problem upp: När personer från dessa nya kriminella miljöer ska återanpassas in i samhället efter avtjänat straff, har de inga andra sammanhang än de kriminella att återvända till. De har aldrig tillhört normsamhället. Narkotikaförsäljning ger dem dessutom en mycket stark ekonomisk bas att stå på. De saknar ofta betyg och står mycket långt ifrån arbetsmarknaden. Att få dem ordentligt på fötter kan ta flera år med låga inkomster. Att locka någon med en kriminell livsstil att göra det är mycket svårt.
Brottsförebyggande rådet antyder i sin tur att det svårt att mäta brottsligheten i de här områdena eftersom de inte deltar. Bilden bekräftas av polisen som säger att ett stort problem med brottsligheten är att den inte anmäls. Tidigare har det vittnats om att den hanteras av parallella strukturer i samhället. Paasikivis prognos är därför att ett tecken på att Polisen lyckas med sitt uppdrag paradoxalt nog kommer innebära brottsligheten kommer att gå upp, eftersom man kommer trycka undan parallella strukturer för rättskipning.
Ansvariga politiker bör ta sig en lång blick i spegeln och fundera på hur man kunnat låta detta fortgå. Det har inte saknats indikationer på vad som varit på väg att hända. Uppgiften att vända denna utveckling är lång, mödosam och absolut nödvändig. Det kommer kräva stora resurstillskott till alla rättsvårdande myndigheter, det kommer kräva samverkan mellan stat och kommun, socialtjänst och skola och frivilligkrafter och familjer. Det kommer ta mycket lång tid.