Förra veckan dömdes en man i Linköping för att ha trängt sig in hos ett oskyldigt par och hotat dem. Hans vapen? En amstaff.
I Sverige får man äga den hundrasen. Samma gäller pitbull, tosa och andra kamphundar, alltså sådana raser som avlats starka och våldsamma för att slåss med varandra inför publik.
Tack och lov är hundhetsning numera förbjudet och kamphundarna används i stället som sällskapsdjur, men tyvärr är de kraftigt överrepresenterade vid attacker mot människor och andra hundar. Correns granskning förra året visade att kamphundar stack ut med fler incidenter och värre skador.
Ras spelar roll, helt enkelt. Retrievers med stamtavlor som inte jagat på tio generationer gillar ändå att hämta saker och bära runt dem i munnen, och bordercollies vill valla ihop lekande barn, medan bullterriers har närmre till att bitas på ett plötsligt och hänsynslöst sätt.
Därför är kamphundar helt förbjudna i många länder.
Men i ett nytt Corren-reportage betonas i stället ägarens roll. En kamphund i erfaren ägo är ofarlig, heter det, och i fel händer kan även en labrador bli aggressiv.
Det stämmer på individnivå, men samhällen byggs på gruppnivå. Trots att de flesta nog skulle hantera en pistol hyfsat klokt har vi stränga vapenlagar för att ta höjd för de slarviga och ondsinta.
Samma bör gälla kamphundar. Eftersom de är farliga kan vi inte helt förlita oss på alla ägares förnuft.
Ett rasförbud skulle dock kunna bli godtyckligt och orättvist. Hur skulle det bli med vakthundar som cane corso, och tjänstehundar som schäfer? För att inte tala om alla tänkbara blandraser.
Till att börja med kunde Svenska Kennelklubben försöka mildra de värsta kamphundarna.
I somras införde klubben ett avelskrav för mopsar – de måste klara ett andningstest. Det blir också allt vanligare att blanda in främmande raser för att komma åt renrasiga hundars inavlade hälsoproblem. Liknande insatser borde kunna göra kamphundar lugnare och mindre.
I våras föreslog Statskontoret också att Länsstyrelsen och polisen bör få agera tuffare vid hundattacker.
Det vore nog klokt, men regeringen bör gå längre mot både hund och ägare. En stor hund som bitit en främmande människa eller lemlästat en annan hund borde kanske avlivas som regel, och ägaren borde förbjudas från att äga stora hundar igen.
Den som köper en kamphund vill nog ofta utmärka sig som en särskilt ambitiös och kunnig hundägare. Hunden blir en statussymbol just för att den kan vara farlig.
Och den som medvetet utsätter sina grannar för den risken får räkna med att ta ansvar om olyckan sker.