En av mina hjärtefrågor är rätten att få använda kontanter. Vi är några tappra själar som i ett nätverk – Kontantupproret – kämpar för denna självklarhet. Det innebär inte att vi är emot kort, swish eller andra betalformer utan bara att vi anser att kontanter också bör ha sin givna plats i samhället. Vi har länge enträget hävdat att klappjakten på kontantanvändare skapat ett utanförskap för den dryga miljon som står utanför den digitala gemenskapen. Vi var nog lite till man stolta när en så gott som enig Riksdag efter vårt påverkansarbete slog fast att större banker med vissa förbehåll ska ålägga att distribuera och ta emot kontanter som ett legalt betalmedel.
Men ack den lycka som varar beständigt. Tekniken som detaljhandeln allt oftare tillgriper är att bedyra den lycka vi bör känna över att de nu beslutat inrätta en kontantfri zon. Då hjälper det knappast att staten bestämt att vi ska kunna fylla våra plånböcker med kontanter. Går de inte att använda är detta till föga glädje. Men så händer något som lite kastar om korten, nämligen begreppet kris och beredskap. Att Putin och herrar/damer av hans sort lätt kan stänga av plastkorten har nog många av oss förstått men inte minst det ryska anfallskriget mot Ukraina har tydligt visat att despoter inte tvekar att tillgripa extrema åtgärder. Och då riskerar vi att stå där med kortet i handen men utan att det går att använda under långliga tider.
Alla inser nog att det inte är så dumt att ha ett analogt reservalternativ i bakfickan, men det kräver ju att kontanter också får användas i vanliga fall. De kan inte bara ligga oanvända i skrivbordet enligt principen ”bra att ha i reserv”. Det blir som en trumpetare som aldrig spelar utan har sitt instrument i ett bankfack för att vara beredd om en symfoniorkester en dag skulle ringa och be om ett inhopp!
I många andra länder har ett botemedel mot kontantfria zoner blivit att man via lagstiftning med hot om vite ålägger detaljhandelsledet att ta emot kontanter. Undantag finns i dessa länder under speciella omständigheter. Vi i kontantupproret har av olika skäl landat i att vilja införa den danska modellen som vi översatt till svenska förhållanden. Vi kommer att kämpa för att den regering som styr efter valet går från ord till handling i kontantfrågan.
Politikerna måste sluta ducka och fatta det tydliga beslutet att kontanter är ett legalt betalmedel som ska kunna användas i praktiken och inte bara i teorin. Se gärna detta som Erikssons inlägg i en begynnande valdebatt!