Det har knappast varit okänt att offentligt stöd till kulturen titt som tätt blandas med politiska riktlinjer. Det senaste året har det även väckt uppmärksammade reaktioner. I synnerhet Svenska filminstitutet har fått kritik för att fokusera för mycket på representation, både framför och bakom kameran.
Men i en rapport från Myndigheten för kulturanalys blir det uppenbart hur omfattande problemet med politiserade kulturstöd är.
Den som vill söka bidrag från Kulturrådet tillfrågas exempelvis om och hur ett jämställdhets- och interkulturellt perspektiv ska integreras i projektet. Flera regioner knyter kulturplanen till politiska strategier inom folkhälsa, miljö och tillväxt. Och i många kommuner är det vanligt att politiker fattar beslut om bidrag till enskilda kulturskapare.
Tanken är att kulturpolitik ska respektera konstnärlig frihet och så kallat armlängds avstånd mellan politik och kulturutövare. Då det inte finns någon strikt definition blir gränsdragningen ofta flytande. Exemplen från rapporten är dock uppenbara övertramp.
Det är skillnad på om kommuner och regioner beställer ett verk eller om de delar ut offentliga medel som bidrag. När en kommun ska ha en ny skulptur i parken är det fullt berättigat att ha åsikter om hur den ska se ut. Men bidrag som ska stödja kulturprojekt eller verksamheter är en annan femma.
De offentliga stöden bygger på ambitionen att kulturskapare inte bara ska behöva göra sådant som är kommersiellt gångbart för att kunna försörja sig. Men då blir det aningen ironiskt när också bidragen signalerar att vissa perspektiv är mer önskvärda än andra. Kulturanalys visar att det är just så många kulturskapare tolkar de politiska målen.
Även om det är myndigheter, regioner och kommuner som delar ut kulturstöden återkommer regeringen som en försvårande och förvirrande faktor. Samtidigt som kulturens självständighet betonas lämnas också regeringsuppdrag och strategier som meddelar att kulturen ska utmana stereotyper och synliggöra vissa gruppers perspektiv. Till och med i det som Kulturanalys kallar självständighetsmålet bestäms att kulturen ska vara ”utmanande”.
Det står klart att kultur som finansieras med offentliga bidrag aldrig kan vara helt obunden från den som ger bidraget. Stöden kan inte heller vara helt kravlösa, eftersom det ofta handlar om skattepengar som ska förvaltas väl. Men inte ens målen om kulturens självständighet kan hålla sig från att slå fast hur verken ska vara.
Kulturminister Amanda Lind (MP) beställde rapporten från Kulturanalys 2019 och meddelar nu att hon vill vidta åtgärder. Det vore inte en dag för sent.