Göteborg blev för några år sedan ökänt som ”Muteborg”, när omfattande korruptionshärvor rullades upp i stadens vildvuxna flora av kommunala bolag. Dessa avslöjanden resulterade i en rad fällande domar för mutbrott och ledde till ett uppvaknande hos såväl allmänhet som media om att Sverige inte var fullt så betryggat korruptionsfritt som man tidigare gärna trott.
En viktig läxa uteblev dock. Efter Göteborgsskandalerna borde hela den utbredda företeelsen med kommunalt driva bolag ifrågasatts landet över. Så skedde emellertid inte. Politiker och tjänstemän föredrog att envist slå vakt om sina uppbyggda företagsrevir – verksamheter som enligt Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, ligger i kommunallagens utmarker och utgör en grogrund för korrupt beteende.
Hon har i debatten pläderat för att kommunerna bör lägga ner sina bolag. Denna principvidriga sammansmältning av vinstjagande kommers, offentlig förvaltning och partipolitisk maktutövning ligger i högriskzonen för att bli ljusskygga ormbon av bristfällig styrning, försvårad kontroll, otillräckligt ansvarsutkrävande och osunda jävsförhållanden.
”Muteborg” är rena skräckexemplet på detta. Men hur står det egentligen till bakom fasaderna på Linköpings kommunala affärsimperium? Ska vi tro visselblåsaren Christian Gustavsson (M) finns anledning till hårdare granskning. Som Corren rapporterat om (23/11) har han valt att i protest lämna styrelsen för det kommunala fastighetsbolaget Sankt Kors.
Det utlösande motivet var rekryteringen av en ny bolags-VD som enligt Gustafsson skett utan någon seriös kravspecifikation och istället utifrån ”en kultur baserad på vänskapskorruption”. På sin blogg flaggade Christian Gustavsson redan i våras för andra märkligheter han upptäckt i Sankt Kors.
Det handlade om sådant som slentrianmässigt sekretessbeläggande av beslutsärenden för att slippa insyn, ofullständiga protokoll, ett avtal för saftigt betalda tjänster från en ”senior rådgivare” som tecknats i strid mot lagen om offentlig upphandling. Efter att ha bevittnat processen kring den dubiösa VD-rekryteringen fann Gustavsson det omöjligt att stanna kvar.
Men bolagets sittande VD Johan Kristiansson ställer sig blankt avvisande till Christian Gustavssons kritik. ”För mig är det en obegriplig syn på läget”, säger han. Gunnar Broman (L), ordförande i bolagets styrelse, påstår sig heller inte förstå vad Gustavsson talar om: ”Att det skulle röra sig om vänskapskorruption får stå för honom. Vi är trygga med att det inte finns någon sådan”.
Frågan är om Linköpings skattebetalande medborgare kan känna sig lika trygga med hur den kommunala bolagsverksamheten bedrivs. Sankt Kors måste synas i sömmarna.