”I Jämtland – och lite här och var på jorden – finns det hus, stugor och härbärgen som människor tycks ha glömt bort. För längesen bodde det i människor i dom, men nu står husen ensamma kvar, ingen bryr sig om husen längre”, berättar Beppe Wolgers i sagan ”Dunderklumpen”, ett av hans mest älskade verk som utspelar sig vid de vackra trakterna kring Ströms Vattudal en magisk midsommarnatt i 70-talets början.
Till just ett sådant ensamt hus hittar Dunderklumpen och hans vänner fram under sina dråpliga äventyr. Gissa vad som händer? ”Huset blir så lyckligt att det börjar prata. Det ropar: ’Kom till mej! Kom! Öppna min dörr! Gå och stampa på mitt golv! Ta på mina väggar. Tala med mej!’”.
Beppe Wolgers var sanningsenlig. Han gjorde dikt av verkligheten och det med ett samhällspolitiskt budskap som fortfarande är högst aktuellt.
Decennier på decennier av urbanisering har dränerat den svenska landsbygden. Skåda de sorgliga spåren av försvunna människor, upphörd aktivitet, svunnen tid. Lite varstans bortom allfartsvägarna ligger gårdar, villor och torp som ägarna lämnat övergivna i varierande grad av förfall.
Hur många dessa tomma, vittrande fastigheter idag är till antalet, det står skrivet i stjärnorna. Kanske totalt ett par hundratusen i Sverige, grovt uppskattat. Motala har dock som första kommun i Östergötland startat en inventering. De senaste åren har nämligen intresset ökat påtagligt för att besjäla landsbygdens ödehus med liv igen.
Möjligen är det en konsekvens av bostadsbristen och de absurt uppdrivna kvadratmeterpriserna i städerna. Möjligen är det ett utslag av längtan efter en lugnare, småskaligare tillvaro i bättre samklang med naturen. Möjligen är det en kombination. Något av en ny grön våg likt den under Beppes 70-tal verkar vara i gång.
P4 Östergötland kunde i lördags rapportera om resultatet så här långt av Motalaprojektet. Enligt Pia Tingvall, länsordförande för Hela Sverige ska leva, har ett trettiotal övergivna objekt hittills hittas i kommunen. Människor som är sugna på att flytta dit och ta över råder det ingen brist på.
Huruvida ödehusen på Motalas landsbygd blir så lyckliga av uppmärksamheten att de bokstavligen börjar prata som i ”Dunderklumpen” är väl mer osäkert. Men nog är det väldigt glädjande om en återbefolkning kommer till stånd som väcker gamla platser ur törnrosasömnen och ger underlag till en renässans åt tidigare hotade kulturbygder. Finns bara utbyggd fiber och en hygglig kollektivtrafik går det ju i princip att bo och verka varhelst vi själva vill numera.