I måndagens tidning (16/6) presenterades Emmy Dahls avhandling ”Om miljöproblemen hänger på mig”, där svenskarnas attityder till miljöproblematiken undersökts. Hennes undersökning visar i korthet att enskilda människor känner en stor press på att själva lösa klimatproblemen genom att låta bilen stå, äta mindre kött eller tilläggsisolera huset för att det ska dra mindre energi. Det är i allt väsentligt bra att känna ett ansvar för planetens och klimatets framtid och ta initiativ för att det ska bli bättre. Värre blir det när domedagsstämningen piskas upp av media, politiker och alarmister. För även om eget ansvar är bra och de som är oroade inte kan nöja sig med att kräva nya förbud och regleringar löses knappast den globala uppvärmningen av att svenska familjer drar ner på sin köttkonsumtion.
För några år sedan, när klimatet var som mest på tapeten, presenterades ett psykologiskt fenomen: klimatångest. Det uppdagades att flera personer fått depressionsliknande symptom när scenariot för planetens framtid sett allt för mörk ut. Visserligen är det viktigt att media och forskare presenterar problem, föreslår lösningar och slår larm när läget är akut. Men när ett miljöpartistiskt kommunalråd i Göteborg på allvar föreslår att hela staden ska flyttas till Skaraslätten är ändå tonläget väl uppskruvat. Men det skedde 2009. Det uppmärksammades också att många barn blivit oroliga när de fått berättat för sig att isbjörnar och sälar snart kunde vara ett minne blott, om inte hela världen agerade omedelbart. Världen kunde ju förresten gå under snart den också.
Det behövs stora reformer för att komma till bukt med problemen, men de behövs inte i första hand i Sverige. I stället är det globala spelregler som behövs. EU, som har världens tuffaste miljöregler, står för ungefär 10 procent av världens koldioxidutsläpp. Kina står ensamt för en dryg fjärdedel av världens utsläpp och släpper dessutom ut mer per capita än Sverige, trots att vi är fyra gånger rikare.
Matematiken är enkel: Hur mycket Sverige och EU än gör för att minska sina utsläpp, binder ris åt egen rygg och oroar oss händer inte ett dugg om inte resten av världen hänger med. Det kommer ingen vara intresserad av så länge klimatåtgärderna riskerar att hämma tillväxt, innovationskraft och fattigdomsutrotning. För länder som Kina, Indien och Brasilien måste tillåtas sätta just detta i centrum. Ska de samtidigt förmås minska sina utsläpp – och det är ett måste – är vi så illa tvungna att se längre än siffergalopp och självspäkning.