Sveriges biståndsmyndighet, SIDA, ska enligt regeringens planer få en mer aktiv roll i arbetet med migration. Bland annat genom att villkora bistånd till länder som bryter mot folkrätten och inte vill ta emot sina medborgare som Sverige vill utvisa.
Gränspolisen har idag runt 7 000 så kallade öppna ärenden med personer vars avvisning inte kan genomföras därför att deras hemländer inte vill ta emot sina medborgare. Flest ärenden gäller Irak och Somalia.
Det är inte biståndet för att främja mänskliga rättigheter som kommer att villkoras, utan det som går till stater och till dessa kopplade organisationer. År 2021 gick fyra respektive sju procent av svenskt bistånd till offentlig sektor i Somalia och Irak. Det torde således finnas goda möjligheter att förmå dessa länder att bättre följa folkrätten.
”Vi kommer att, på ett helt annat sätt än tidigare, fokusera på kvalitet och effektivitet”, förklarade bistånds- och handelsminister Johan Forssell (M) i SvD (1/1).
Ju mer det rotas i hur biståndet skötts, desto mer tydligt blir det att det inte skötts alls. Biståndspengar har gått till korruption, till försök att köpa Sverige en plats i FN:s säkerhetsråd, till att "bota" homosexualitet och till att motarbeta utveckling och välstånd.
Det är därför bra att det svenska biståndet blir genomlyst, och att fokus går från konferenser och att spendera pengar till verklig nytta. Det är också bra att koppla biståndet till, som i det här fallet, krav på att folkrätten följs. Länder har enligt folkrätten en skyldighet att ta emot sina egna medborgare.
Ingen relation mår i längden bra om det bara är ena parten som ger. Oavsett om det handlar om internationella relationer eller på familjenivå. Det är dock viktigt att komma ihåg att vad som är en motprestation ofta definieras av givarens önskan om att mottagaren ska få det bättre. Vi ger julklappar för att vi vill ge mottagaren glädje, inte för att få julklappar tillbaka. Veckopeng är oftare kopplad till att barnet ska städa sitt eget rum än toaletten. Eller som i det här fallet att länder som tar emot bistånd ska bli bättre länder som följer folkrätten och låter sina egna medborgare komma hem.
Därför är regeringens förslag bra. Istället för ett för många människor hemvistelsemässigt limbo och bara passivt mottagande läggs nu vikt vid att länderna själva också anstränger sig för att bli bättre och följa folkrätten, och på att människor ska få komma hem.
Per-Ola Olsson är ledarskribent vid Svenska nyhetsbyrån