Jämställdhetsminister Maria Arnholm, nyligen utsedd till partisekreterare, och partiledaren Jan Björklund stod leende bakom orden. Liksom EU-minister Birgitta Ohlsson, möjlig framtida folkpartiledare, som för drygt ett år sedan beklagade att Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister. ”Detta glastak behöver krossas”, skrev hon på SVT Debatt (22/4 -13) apropå den danska tv-serien ”Borgen” där statsministern är kvinna. Danmark liksom Tyskland, Storbritannien, Norge, Finland och Island är alla exempel på länder som har eller har haft kvinnliga ledare.
”Naturligtvis kan inte ett lands mått på politisk representation kopplad till jämställdhet enkom mätas utifrån statsministerfaktorn”, skrev Ohlsson vidare och berömde den (avgående) regering hon själv sitter i där 13 av 24 ministrar är kvinnor. Dessutom ”få länder i världen kan mäta sig med Sverige vad gäller kvinnors representation i riksdagen.” Och få partier är så brydda om kvantiteten kvinnor som Folkpartiet.
Nu i dagarna då de nya riksdagsledamöterna räknas in kan konstateras att den kvinnliga representationen minskar något, från 157 ledamöter till 152. En procentmässig knappt mätbar skillnad men likväl en utveckling åt fel håll, kan tyckas. Gissa vilket parti som står för det största tappet kvinnor? Jo, jo. Folkpartiet. 26 procent av FP:s ledamöter är av kvinnligt kön, endast SD är sämre med 22 procent (fast då har partiet ökat kvinnoandelen med 7 procentenheter – största ökningen). Jämnast könsfördelning har S, M och MP med 52, 52 respektive 48 procent kvinnor.
Vad säger då detta? Antingen att det är pinsamt mycket snack i feministforum men mindre verkstad, och att FP kanske sopa framför egen dörr innan de slänger sten… Eller att innehåll är viktigare än könsrepresentation, och att politiker är mer än bara sitt genus.