Gång efter annan ger Miljöpartiet prov på att det inte är moget regeringsansvar. Särskilt svårt är det tillsammans med Socialdemokraterna, med historiskt lång regeringserfarenhet. MP är helt gröna. S är ett stort, brett parti (även om opinionssiffrorna just nu är nere på Juholtnivå) vana att kompromissa. MP är litet, visserligen öppet för uppgörelser till höger och framför allt vänster, men utan att tulla på sina hjärtefrågor. Det är stor skillnad på att i ett enskilt utskott eller i riksdagen komma överens i någon fråga, och att sitta i en koalitionsregering. Särskilt för två partier så ideologiskt och praktiskt olika.
När S och MP trots förutsättningarna nått fram till en gemensam linje har denna sällan kunnat kallas kompromiss, i meningen möte halvvägs. Eftersom partierna ofta har motsatta åsikter, har det lett till att ett av dem fått ge sig. Till exempel om bensinskatten. I valrörelsen lovade S att inte höja den, medan MP inte vore MP om det inte sade motsatsen. Den striden vann de gröna.
De fick däremot vika sig beträffande statliga Vattenfalls kolkraftsverksamhet i Tyskland. I valrörelsen pyntade språkrören tv-studior med kolbitar för att illustrera sin avsky – nu företräder de en regering under vars ledning kolverksamheten ska säljas till högstbjudande.
Det finns fler exempel. Försvarsanslagen ska höjas och rut- och rotavdragen (som budgeten ser ut nu) sänkas. Det är uppgörelser som MP i vanliga fall skulle varit emot. Och hur kul tycker de gröna att Jasaffären med Brasilien är?
Om licensjakt på varg uppvisade miljöministern (MP) och landsbygdsministern (S) officiell oenighet. Kontroversen slutade med att Romson fick backa. Som hon fått göra om mycket annat, såsom färgval på sin båt, olämpliga Auschwitzliknelser och vem som egentligen är vice statsminister...
Apropå en klass för sig har kulturdepartementet (MP) dragit blickarna till sig på sistone. Häromveckan var det den identitetspolitiska beställningsordern på personer som Rättviseförmedlingen vill se i maktposition. Och i måndags kom ett minst sagt kontroversiellt förslag till ny kulturpolitik.
Kommer MP någonsin inse att det är en sak att vräka ur sig moralkakor och utopidrömmar som frifräsigt hipsterparti, men en helt annan att göra det som ansvarigt regeringsparti?
Tveksamt.
Problemet är att MP:s rötter närs av opposition mot makten. Samma ok som Vänstern tyngs under. Att föra fram extremiteter utan större förhoppningar att de ska bli verklighet, har varit MP:s livsluft. Därför närapå kvävs de gröna nu när makten är deras.
De osäkra samarbetet mellan S och MP gör att regeringen tappar långsiktighet och förutsägbarhet, vilket skapar osäkerhet hos människor, företag, arbetsgivare och fackliga organisationer. När politiken är oberäknelig riskerar viktiga planer och investeringar läggas på is och landets utveckling stagnera.
Just nu för regeringen samtal med Alliansen om flyktingkrisen. S, M, FP och KD tycks relativt överens. Medan Centern stretar emot i Alliansen har S problem med V och regeringspartnern MP. Hårdaste stötesten uppges vara tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd, där C vill behålla de senare. Anna Kinberg Batra (M) vill hålla samman Alliansen, ännu viktigare är det för Löfven att få med sig MP. Hur skulle regeringen kunna hålla ihop annars?
Kanske blir det bonusvinsten med uppgörelsen - att det faktiskt inte går.