Östergötlands kyrkor förfaller. Det finns inte tillräckligt med pengar till underhåll.
Svenska kyrkan lägger skulden för det ansträngda läget på staten. När kyrkan skildes från staten kom det med ett löfte om att riksdagen årligen skulle ge en kyrkoantikvarisk ersättning. Dessa pengar ska kompensera för att kulturmiljölagen leder till begränsningar av kyrkobyggnadernas användning och extra kostnader för vård och underhåll.
Men den statliga ersättningen har inte höjts sedan 2009. Det innebär i praktiken en minskning. Ersättningen har urholkats av inflation och minskat penningvärde.
"Om inte staten tar sitt ansvar riskerar Sveriges största sammanhållna kulturarv, ett kulturarv som tillhör alla, att förfalla", skriver biskopen i Linköping Marika Markovits i en debattartikel i Folkbladet.
Att staten bör höja ersättningen är uppenbart. Kyrkobyggnaderna är del av ett tusenårigt kulturarv och i många fall den viktigaste kulturfastigheten i många bygder.
Men även Svenska kyrkan kan göra mer för att stärka vården av de värdefulla kyrkobyggnaderna och kyrkogårdarna. En förändring vore att möjliggöra fri församlingstillhörighet. En annan är att hitta bättre slutdestinationer för gamla gravstenar än tippen.
Men låt oss ta allt från början.
Frågan om kyrkobyggnadernas vård är långt större än nivån på den kyrkoantikvariska ersättningen under kommande år. I grunden kokar det ner till frågan hur landets alla kyrkor ska användas och underhållas, när antalet medlemmar i Svenska kyrkan minskar.
Det ekonomiska läget lär inte heller bli bättre. Särskilt inte om Svenska kyrkan i framtiden får mindre pengar från sitt stora skogsbruk, vilket det lutar åt. En politisk kampanj har under senare år drivits mot kyrkan för att gå över till hyggesfritt skogsbruk, något som lär innebära mindre pengar till redan fattiga församlingar utanför städerna.
Särskilt ansträngt framstår läget vara för landsbygdsförsamlingar med många stora kyrkor. Ta Rimforsa församling som exempel.
Inom 12 kilometer har församlingen fem kyrkobyggnader att underhålla, alla belägna längs med en och samma väg. Det är Oppeby, nya och gamla Hägerstad, Kättilstad och Tjärstad.
Den senare av dessa, Tjärstad, har blivit riksbekant för att färgen på bänkarna inte torkar. Det visar hur komplicerad vården av kulturfastigheter stundtals kan vara.
Ska alla dessa kyrkobyggnader fylla en funktion och bevaras krävs mer än ökade statliga anslag. Det krävs engagemang och att kommande generationer känner något för dessa hus. För det behövs minnen, som från skolavslutningar.
De stora kyrkorna är också ofta mer än en plats för gudstjänst. Tillsammans med kyrkogården är byggnaderna ett kulturellt och historisk centrum i den lilla världen. Där kan vi nöta samma golv som tidigare generationer. Där kan vi minnas. Och där finns namnet på många som har levt före oss huggna i sten – men dessa namn skulle kunna vara långt fler om inte så många gravstenar plockades bort.
Reglerna framstår i dag som orubbliga den dag då en gravrätt går ut, vilket sker efter 25 år. Betalas inte avgiften tas gravstenen bort, och likt i Tjärstad hamnar i en stentipp bakom en bod.
Men dessa minnesstenar över människor borde kunna hanteras bättre av Svenska kyrkan – vars företrädare pratar så ömt om vård av det historiska när de statliga anslagen kommer på tal. Varför inte som regel använda gamla gravstenar till murar eller annat beständigt landskapselement, för att på så vis vårda minnet av människorna som har gått före oss? En sådan förändring ser även till att stärka familjers rottrådar till en plats och en kyrkomiljö.
Att kyrkobyggnaderna betyder mycket för många märks också. Det är vanligt att människor som har flyttat från barndomstrakten återvänder till hemmakyrkan för livets stora händelser. Där står bröllopet. Och där hålls begravningen.
Det här – den starka känsla som många har för en kyrkobyggnad på en annan ort än där de bor – verkar dock Svenska kyrkan dålig på att vårda. I dag blir man medlem i den församling där man är skriven. Så säger till och med lagen. Det går alltså inte att bli medlem och i stället betala sin avgift till den församling där familjegraven finns.
Om det däremot gick att välja vilken församling som medlemskapet i Svenska kyrkan skulle kopplas till skulle det troligen stärka många landsbygdsförsamlingar. Detta då det mesta av kyrkoavgiften går till den församling där medlemmen är skriven.
Staten bör göra rätt mot kyrkan och sluta snåla in på den kyrkoantikvariska ersättningen. Men Svenska kyrkan har också en del att göra för att vårda engagemanget för de gamla kyrkobyggnaderna och kyrkogårdarna.