Den senaste veckan har sjukfrånvaron nått nya rekordhöjder. Den ökade smittspridningen i kombination med strikta karantänsregler har lett till stort bortfall av personal i en rad samhällsviktiga yrken. Det är inte rimligt att skola, vård, omsorg och kollektivtrafik ska få sin kapacitet kraftigt begränsad, på sina håll till och med stängas, för en virusvariant som hittills visat sig betydligt mildare än de ursprungliga.
På onsdagen var så mycket som var tionde anställd inom polisen inte på jobbet på grund av sjukdom eller karantän. Det är helt uppenbart att karantänsregler börjar bli ett systemhot i paritet med själva smittspridningen, när viktiga funktioner slås ut, och vård och undervisning får ställas in.
Det var därför välkommet att Socialminister Lena Hallengren (S) tillsammans med Folkhälsomyndigheten, kallade till presskonferens på torsdagseftermiddagen. Där meddelades det som förväntat att karantänreglerna ändras.
Tre undantag görs för den familjekarantän som gjort att alla som bor med någon som testar positivt måste isolera sig en vecka – de som haft covid de senaste tre månaderna, de som är vaccinerade med tredje dosen samt personer som jobbar inom samhällsviktig verksamhet. För alla övriga kortas den tid man behöver stanna hemma om någon i hushållet testar positivt, från sju till fem dagar.
Det är bra att reglerna ändras för att stävja den eskalerande sjukfrånvaron. Problemet är att som så mycket annat i coronahanteringen kommer beskedet för sent.
Även om sjukfrånvaron är den uppenbara orsaken till att reglerna för karantän nu ändras, är det svårt att se vad som motiverade just sju dagar istället för fem, bara några veckor tidigare. Detta är ett återkommande problem. De bristande motiveringarna bakom åtgärderna i coronahanteringen håller långsamt på att skapa en förtroendekris för densamma. Att det i dagarna framkommit att det saknas protokollsanteckningar från hela 149 coronarelaterade möten i Regeringskansliet, gör knappast saken bättre.
Viruset är fortsatt ett faktum och smittspridningen är mycket hög. Men att pandemin dragit ut så mycket som den gjort ställer ännu högre krav på ansvarsutkrävande och transparens för de avvägningarna som görs. Tyvärr är läget snarare det motsatta.
Från att i pandemins början ha agerat handfallet, till att i nuläget införa ytterligare skarpa restriktioner, trots att såväl dödsfall som IVA-patienter är på kraftig nedgång.
Det räcker inte längre med att förklara varje problem med ”vi såg det inte komma”. Med snart två år av pandemi, ett vaccin mot viruset och mycket mer faktaunderlag och erfarenhet av hanteringen borde de ansvariga agera både bättre och mer förutseende.