Att sitta av telefonmöte efter telefonmöte med Natos generalsekreterare och plötsligt tvingas ta ställning till en ny flyktingkris var knappast hur Magdalena Andersson föreställde sig sin tid på statsministerposten.
När hon tillträdde i november förra året var de stora snackisarna kärnkraften, friskolorna och huruvida det var dags att släppa på pandemirestriktionerna. Socialdemokraterna var ett ånglok, redo att dundra in i valrörelsen med löften om en vänstergir i den ekonomiska politiken.
Man kan lugnt säga att det inte blev som man tänkt sig.
Ännu är valet nästan ett halvår bort. Mycket kommer hända innan dess. En ny Sifoundersökning om förtroendet för partiledarna ger oss ändå en intressant fingervisning om vad vi kan vänta oss när det väl börjar dra ihop sig (Expressen 5/4).
Kriser gynnar den sittande makten. När pandemin bröt ut för två år sedan rusade förtroendesiffrorna för Stefan Löfven. Detsamma sker nu. Under förra månaden ökade Magdalena Anderssons siffror med tio procentenheter. 61 procent av väljarna stödjer henne. Trenden ser ut att hålla i sig.
Även motståndarlaget visar sitt gillande. Bland moderata väljare ställer sig 47 procent bakom Andersson.
Det finns ett skimmer av förundran över det hela. Regeringens linje den senaste månaden har trots allt främst präglats av kappvändning. Nyhetscykeln må vara högkoncentrerad och känslosam just nu, men nog minns väl väljarna att Socialdemokraterna skyllde på krånglig lagstiftning när frågan om vapenexport till Ukraina först aktualiserades? Och att Sverige inte skulle vara ett stort mottagarland för flyktingar? Och att Sveriges säkerhetspolitiska linje låg fast?
Det dröjde inte många dagar förrän vi skickade pansarskott och Migrationsverket tar nu höjd för att det kan komma upp till 200 000 flyktingar fram tills sommaren. För bara en vecka sedan delgav Andersson, i SVT:s intervjuprogram 30 minuter, att hon inte utesluter ett svenskt Natomedlemskap ”på något sätt”.
Det går fort i S-hockey. Oavsett om det gäller försvaret, metoder för hantering av gängvåld eller erkännande om att elkrisen faktiskt sker på riktigt.
Att ompröva sina ståndpunkter behöver inte vara dåligt, utan kan tyda på mognad och vilja att ta till sig ny information. Men det är när omprövningsprocessen sker inom en myriad av varierande sakfrågor och med kniven mot strupen som varningslamporna börjar blinka.
Frågan att ställa då är huruvida det sker av genuina ideologiska skäl eller lust till makt. Förhoppningsvis är detta något nykonverterade S-sympatisörer funderar på innan de beger sig till vallokalerna.