För många svenskar är sensommaren och hösten en tid som i hög grad präglas av sökandet efter svamp och bär. En del personer kommer hem med korgar och hinkar fyllda till brädden, medan andra återvänder nästan tomhänta men är glada ändå — ibland är det upplevelsen av att få andas frisk luft och rensa tankarna som är det viktigaste.
Under denna period brukar det även dyka upp insändare samt inlägg på sociala medier där människor beklagar sig över att favoritstället för att exempelvis hitta kantareller, nu har förstörts. Det handlar då om att det har skett en slutavverkning. Skogen där man hade tänkt sig att plocka läckerheter till middagsbordet har huggits ned, till stor besvikelse.
Visserligen är det en djupt mänsklig reaktion att känna vemod när det som en gång varit, inte längre finns kvar. Men det är ändå beklämmande att så många inte förstår sambandet mellan den avverkning som de ogillar, och alla härliga skogspromenader de glatt sig åt under tidigare år.
Den vanligaste anledningen till att de kunnat strosa i en vacker och välskött skog, är att en skogsägare först planterat träden och sedan gallrat så att skogen inte blivit en ogenomtränglig vägg av barr. Tack vare allemansrätten har alla under flera decennier haft möjlighet att njuta av skogen, men nu var det alltså till slut dags för skogsägaren att avverka och därmed få lön för mödan.
Hälften av den svenska skogen ägs av privatpersoner. Det innebär att även om en enskild skogsägare skulle bestämma sig för att skörda allt på en och samma gång, finns det fortfarande gott om uppvuxen skog i närheten. Så kallat kontinuitetsskogsbruk, där bara de största träden avverkas, är sällan ett särskilt effektivt sätt att bruka den svenska skogen. Visst kan trakthyggen ibland se tråkiga ut, i synnerhet efter markberedningen. Men föryngringsytorna skapar också goda livsmiljöer för många fåglar och fjärilar. Det är således inte en naturlag att avverkningar är ett hot mot den biologiska mångfalden. Den som bara fokuserar på sin egen friluftsupplevelse missar att se skogsbruket ur ett större perspektiv.
Ilska över att skogen där man går förändras, bottnar förmodligen ofta i en okunskap kring skogsbrukets förutsättningar. Men reaktionen går också att se som symtomatisk för vår tid. Det finns något egocentriskt i föreställningen att skogen bara är en kuliss i den egna livsberättelsen. Som om skogsägarens önskan om att få utdelning på investerade pengar, inte hade någon relevans.
Man kan fundera på hur många av de som upprörs av avverkningar, som en enda gång har skickat en tacksamhetens tanke till de som äger skogen och ser till att den tas om hand. Tacksamhet är en i sammanhanget mycket mer passande känsla än missunnsamhet.