Ett fall av legionella upptäcktes på US i Linköping för någon månad sedan.
Ett fall av legionella upptäcktes på US i Linköping för någon månad sedan. Sjukhuset agerade snabbt och gick upp i stabsläge. Och det här hör vi ofta från det offentliga när det är fara å färde – att man går upp i stabsläge.
Senaste dagarna har Kriminalvården gått upp i stabsläge på grund av platsbrist. Hackerattacker har fått regionerna i Västerbotten och Stockholm att gå upp i stabsläge.
Och det låter betryggande. Stabsläge. Men vad betyder det, egentligen?
Enligt Socialstyrelsen innebär det att ledningen tillsätter en grupp som håller sig underrättade om läget, vidtar nödvändiga åtgärder och följer händelseutvecklingen. Det låter som att cheferna på sin höjd samlas i ett och samma rum, vilket faktiskt inte är en så stor grej. Kanske skapar de en gemensam chatt?
Så varför pratas det så mycket om stabsläge? Varför läggs sådan vikt vid när det aktiveras?
Kanske för att det låter tufft. Men är det verkligen stabslägen vi behöver vid en kris? Viktigare än att samla cheferna är väl att de längst ut på linjen kan göra det som krävs?
Det var ju knappast stabsfunktionen som fick bort legionellan på US. Det löste de händer som spolade rören med riktigt varmt vatten.
Är det något som framstår som ett problem i svensk myndighetskultur så är det snarare att för mycket makt har centraliserats till staber. Och de som har förlorat beslutsfattande är alla längre ut i organisationen som handfast gör jobbet.
När ett tusental bilar i början av året fastnade i snöovädret på E22 i Skåne förvärrades situationen av att ingen på plats vågade eller ansåg sig ha rätt att ta beslut. Påfarter stängdes inte av. Mitträcket klipptes inte upp. Timmarna gick, allt medan människor satt och frös i bilarna.
Tusentals fordon fastnade på E22:an mellan Hörby och Kristianstad när ert snöfallsområde med stormbyar drog in i början av 2024.
En liknande typ av beklaganden kan höras från snöröjare i vinter. Väghållningen kan inte skötas på bästa sätt, eftersom det är centrala funktioner som bestämmer när plogbilarna ska rulla och inte de lokalt närvarande väghållarna. Vi har byggt ett system där det inte är väderleken i Tjällmo eller Strålsnäs som styr väghållningen på platsen, utan en central funktion.
Den senaste tidens översvämningar visar även på sitt sätt till vilken hög grad beslut är centraliserade. Vattendomar hindrar mer vatten från att släppas ut vid en del dammar, trots att det leder till allvarliga översvämningar. Länsstyrelsen kan fatta beslut om avsteg från domen, men än så länge har det inte gjorts.
Förr lär det dock inte ha hållits lika hårt på domarna. Om det var översvämningsrisk vid Borkhult i Åtvidabergsskogarna så lär de knappast ha skrivit snigelpost till Linköping för att få lov att öppna luckorna lite till. Man gjorde det som behövdes. Men i dag är det få som törs agera.
Visserligen kan det ha sina poänger med ett centralt beslutsfattande, inte minst i krislägen. Exempelvis kan länsstyrelsen få en helt annan överblick över alla vattenflöden. Om alla enskilda dammar släpper maximalt till Roxen blir översvämningen värre där. Och släpps vattnet vidare till Glan flyttas problemet dit eller till Norrköping.
Problemet är dock att om alltför mycket makt förflyttas till staber och ledningsgrupper blir organisationer trögrörliga och ängsliga. För de som jobbar där det händer blir stor central styrning även någon som lär minska arbetsglädje och initiativkraft. Till slut har vi stora staber och få som kan hugga i och göra det verkliga jobbet.
Nästa gång en organisation går upp i stabsläge – känn dig inte trygg.