Nyligen hamnade den svenska superinflueraren Margaux Dietz i blåsväder. Hon publicerade nämligen ett klipp där hon filmar en utslagen man i sin trappuppgång. Dietz, som har hundratusentals följare, fnittrar, låter sin lille son peta på mannen och ringer sin personliga tränare före polisen.
Klippet följdes av ilskna reaktioner och klassiska utspel om korkade kändisar. Men också av en debatt om när man egentligen får plocka fram mobilkameran.
2018 kom lagen om integritetsintrång, som skulle hindra förbipasserande från att filma och fota olyckor. Brottet kan ge upp till två års fängelse. Trots det är det få som åtalas. Mellan 2018 och 2020 inkom 4525 anmälningar, men endast 119 ledde till åtal (Tv4 5/9—2021).
Med jämna mellanrum brukar lokalpolisen vädja på sociala medier att allmänheten ska visa respekt för den olycksdrabbade och inte störa blåljuspersonalens arbete genom att leka dokumentärfilmare. Inläggen engagerar. De flesta av oss har svårt att förstå beteendet. Samtidigt visar Dietzdebaclet att lösningen inte är, säg en bättre uppfostran.
För här kanske någon säger: Mobilvett borde läras ut i skolan. Samhället måste gemensamt stöpa om dagens teknikskadade unga till ansvarstagande medborgare. Det är en välvillig men blåögd attityd. Vi har haft debatten om olycksfotografering i flera år och ingen kan ha undgått den. På samma sätt som vi haft debatten om nedskräpning eller graffiti i decennier. Det finns en befolkningsgrupp som fortsätter med gräsligheterna trots att alla vet att det är fel.
En del människor är som spruckna kärl. Det spelar ingen roll hur mycket folkvett man häller i, det mesta rinner bara ut. Då krävs andra insatser än att lyfta ett förmaningens finger.
Det finns även en annan sida av myntet. Underhållningsbranschen har skott sig på verkliga människors utsatthet och olyckor i många år. När man tänker efter skiljer sig inte Margaux Dietz filmklipp avsevärt från klassiska dokusåpor som Tunnelbanan eller 112 – på liv och död, även om ambulanspersonalen inte fnittrar åt patienterna. Eftersom denna underhållningsform är så pass vanlig är det svårt att veta för producenterna var gränsen egentligen går, vilket antagligen förklarar varför Dietz klipp publicerades trots att det gått igenom flertalet ögonpar.
I en så pass svårnavigerad samtid behöver vi något att luta oss tillbaka på. Som en rättsstat där vår personliga integritet skyddas. Ökade resurser för att den nuvarande lagstiftningen ska utnyttjas bättre kan behövas. Ingen ska behöva bli underhållning under sitt livs värsta stund.