I den nyligen utgivna antologin ”Sveriges försvarspolitik” framhåller Försvarshögskolans tidigare rektor, generalmajor Karlis Neretnieks:
”Sverige är den mittpunkt kring vilken försvaret av Norden och Baltikum rör sig. Sverige är nyckelspelaren i området, där vår militära förmåga starkt påverkar våra grannars möjligheter att försvara sig. Vad vi kan, eller inte kan, påverkar stabiliteten i hela regionen”.
Det är, kärnfullt sammanfattat, vad som ligger i vågskålen inför riksdagens kommande försvarsbeslut. De geopolitiska realiteterna går inte blunda för, ej heller det oroande faktum att den säkerhetspolitiska situationen i vår region blivit alltmer pressad, instabil och oförutsägbar.
Sista tiden har vi åter konfronterats med mörka påminnelser om detta. I den totalitära diktaturen Belarus fortsätter befolkningens heroiska frihetskamp. Men Rysslands Vladimir Putin har förklarat sig ha trupper beredda för att, om så krävs, rädda den avskydda Lukasjenkoregimen kvar vid makten.
Det kan knappast avfärdas som ett tomt hot, i synnerhet mot bakgrund av Kremls militära övergrepp på Ukraina och ockupationen av Krim 2014. Vidare tvingades bara häromveckan Sveriges försvarsmakt gå upp i skarpt insatsläge – till sjöss, i luften och på land – sedan den ryska Östersjöflottan demonstrerade sina aggressiva muskler och med stora landstigningsfartyg strök förbi öster om Gotland.
Det borde markera nödvändigheten av en nationell politisk samling kring försvaret. Sveriges nuvarande militära förmåga lämnar, som alla vet, mycket övrigt att önska efter den naiva nedrustningsiver som följde på kalla krigets slut.
Den olyckan till missgrepp betydde att Sverige, osminkat uttryckt, i praktiken abdikerade från sitt säkerhetspolitiska ansvar i Östersjöregionen och försvagade inte endast vårt eget skydd mot yttre hot, utan även våra demokratiska grannländers utsikter att värna sitt territorium och sin integritet.
Ska Nato exempelvis trovärdigt kunna försvara de baltiska medlemsstaterna från angrepp, måste Sverige fungera som ett starkt basområde och bidra med kapacitet att motverka ryska styrkors försök att tillskansa sig herravälde över Östersjön (vars största strandägare, om någon glömt det, råkar vara vi!).
Icke minst därför är det obegripligt att regeringen låtit försvarsförhandlingarna haverera i en segdragen partipolitisk träta, och vägrat anslå pengarna som behövs till en någorlunda hyfsad och långsiktigt pålitlig militär förstärkning perioden 2021-30.
Vi har inte längre råd att schabbla med ytterligare ett underfinansierat försvarsbeslut och splittrande intrigspel i riksdagen där landets säkerhetsintressen ligger i potten. Signalen till omvärlden lär annars bli att Sverige inte kan tas på allvar, inte ens när det är allvar.