Klimatfinansiering är en skyldighet som de utvecklade länderna åtagit sig i en global överenskommelse. 2010 beslöt de att årligen ge 100 miljarder dollar till små önationer och de allra fattigaste länderna för att hjälpa dem bekämpa och anpassa sig till klimatförändringarna.
Målet har visat sig svårt att uppnå. De rika länderna har inte ens nått halvvägs. Flera har fuskat och inkluderat både lån och investeringar.
Finansieringen blev därför en huvudfråga vid det senaste stora klimatmötet i Glasgow. Sverige har lett ansträngningarna att mobilisera medel till de tre globala fonder som fördelar klimatpengarna. Den inhemska svenska debatten präglas också av kravet på att mer görs. Det är viktigt. Hur pengarna kommer de mest utsatta länderna till del är mindre uppmärksammat.
Denna lika angelägna sida av klimatfinansieringen är inte särskilt anslående. Grupperingar av fattiga länder konkurrerar om att påvisa att just deras sårbarhet förtjänar prioritet. Eftersom denna varierar geografiskt kan begreppet inte definieras i entydiga termer. I stället blir sårbarheten politiserad.
För att få tyngd bakom sina krav har länderna organiserat sig i regionala block. I denna kamp om klimatpengarna har de afrikanska länderna hamnat i bakvatten.
Alliansen av de små önationerna liksom de allra fattigaste länderna har ett försprång, därför i det ursprungliga klimatavtalet erkänns de som behöriga parter. Afrikanska länder höjde inte sin röst vid detta tillfälle främst därför att de då prioriterade ökenbekämpningen framför klimatförändringen.
När de vid senare klimatmöten argumenterat för sin särställning som sårbar region och presenterat sina krav på klimatpengarna har de motarbetats från alla håll. Önationerna och de allra fattigaste (som inkluderar en del afrikanska länder men inte alla) vill inte erkänna ännu en gruppering som skulle bidraga till att de själva får mindre.
De rika länderna har också varit tveksamma, eftersom det skulle öka deras förpliktelser utöver vad de redan lovat.
Det är mot denna bakgrund som Sveriges ledande roll i klimatfinansieringen är viktig. Om potten inte blir större ökar risken för att de redan mest sårbara tvingas intensifiera sin kamp mot botten. Samtidigt är det viktigt att vi i Sverige förstår de utmaningar som politiseringen av pengarna utgör.
Utbetalningen till fonderna är den enkla biten, relatera sig till vilka som sedan får medlen en betydligt knepigare fråga. Att just de afrikanska önskemålen överröstats av små önationer och latinamerikanska stater i solidaritet med varandra borde vara nog av en utmaning för Sverige att tydligare uppmärksamma.
Hur rimmar den med biståndspolitikens övergripande mål att förbättra de allra fattigastes leverne, med Sveriges regionala Afrikafokus och inte minst med den globala omställning som behövs?
Göran Hydén är professor emeritus i jämförande politik vid University of Florida och Linköpingsbo.