Runt om i landet får nu lärare, förskollärare och fritidspedagoger besked om huruvida de får ta del av regeringens lärarlönelyft. Cirka 60 000 pedagoger kommer att få i snitt 3 000 kronor extra i lönekuvertet, varje månad under ett år.
På insändarplats och i sociala medier har lärare beklagat sig över att det nu skapas ett A- och ett B-lag. De som inte får några pengar vittnar om en känsla av att odugligförklaras samtidigt som en del av deras kollegor känner dåligt samvete över att just de fick ett påslag.
Liksom vid reformen med förstelärare vittnar anställda om otydliga kriterier, samt om hur olika huvudmän gör olika bedömningar. Exempelvis visar en enkät som Lärarnas tidning (12/10) gjort att var tredje kommun inte låter förstelärare få ta del av pengarna.
Det återstår att se huruvida lärarlönelyftet faktiskt kommer att skapa en större lönespridning i skolans värld, eller om rektorer kommer att utnyttja pengarna till att lyfta upp dem som av olika skäl har halkat efter sina kollegor.
Idén bakom lärarlönelyftet är god. Duktiga pedagoger ska ha en lön som motsvarar deras utbildning och kompetens. Det är viktigt för att locka unga till läraryrket. SCB räknar med att lärare kommer att vara ett av de största bristyrkena fram till 2025.
Att belönas för ett redan väl utfört arbete kan också vara det som gör att befintliga lärare väljer att stanna kvar i skolans värld. Det är ohållbart att var fjärde lärare lämnar skolan av andra skäl än pension. Därför är det angeläget att försöka locka tillbaka duktiga pedagoger som av olika skäl har gett upp lärarbanan.
Men pengar betyder inte allt. De som söker sig till läraryrket ska även kunna förvänta sig klassrum som präglas av arbetsro samt att respekt visas från såväl elever som deras vårdnadshavare. Likaså krävs en rimlig arbetsbelastning där tid som borde användas till att förbereda undervisningen inte slukas av administrativa sysslor.
Om ekonomiska satsningar helt säkert ska komma de bästa lärarna till del, krävs också incitament som gör rektorerna angelägna att belöna goda pedagoger, snarare än de som är omotiverat generösa med höga betyg.
Det hade dock varit bättre om satsningen på lärarlönerna inte hade skett genom dessa öronmärkta pengar. Huvudmännen får inte fördela pengarna till alla lärare som de anser vara förtjänta, snittet ska nämligen ligga på 2 500 till 3 500 kronor. Det medför en risk att lärare som borde ha fått ett påslag kommer att bli utan.
Samtidigt beräknas den totala summan till varje huvudman utifrån elevantalet. Det innebär att de kommuner, eller fristående huvudmän, som har rekryterat de bästa lärarna inte kommer att ha mer pengar att dela ut än de som under lång tid har misskött sina skolor och sett de bästa lärarna ge sig av till andra anställningar.
Löneskillnader i skolans värld är bra, av det enkla skälet att olika lärare är olika bra. Men lärarlönelyftet är en alltför byråkratisk konstruktion. Förhoppningsvis får vi om ett år se en annan lösning.