Han har haft sin position i drygt ett år. Ett minst sagt händelserikt år, inte bara för honom utan för hela Polismyndigheten och Sverige som land. Dan Eliasson tillträdde samma dag som Polisen trädde in i sin nya organisation där Rikspolisstyrelsen plus 21 myndigheter blev en enda. Omorganisationen har gått långt ifrån smärtfritt. Nedlagda polisstationer och enskilda polisers vittnesmål visar på att resultatet håller på att bli det motsatta än det som var syftet – att komma närmare medborgarna.
Polisledningen tampas med ett utbrett internt missnöje inom kåren, vilket Corren skrivit om vid ett flertal tillfällen. Det talas om en hierarki där toppen inte lyssnar på dem längre ner i organisationen.
I dagarna kommer boken ”En svensk tiger – vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån” (Fri Tanke), skriven av Hanne Kjöller, ledarskribent på DN. I boken berättar namngivna poliser hur de behandlats illa av chefer och fått lida för att de framfört kritik. Det är en bild som även framkommit när Corren pratat med poliser i Östergötland.
”Jag begär inte ditt huvud på ett fat”, sade Kjöller till Rikspolischefen i Studio Ett (27/1), och hänvisade till att Eliasson inte suttit så länge. Men det är de facto han som är högsta ansvariga för myndigheten i dag, och flera av de chefer som anges i boken finns fortfarande kvar i organisationen.
På två år har 400 poliser sagt upp sig och sent i höstas mottog Rikspolischefen två tusen brev från missnöjda poliser.
Detta sker i en tid då Polisen arbetar under ovanligt stor press. Eliasson har krävt rejält mer resurser, men det kan dessvärre dröja. Flyktingmottagandet och de upprättade gränskontrollerna kräver extra. Och nu talar inrikesministern om att mellan 60 000 och 80 000 avvisningar så småningom ska verkställas, vilka en del kan hamna på Polisens bord. På många platser i landet efterlyses ökad polisiär närvaro – i stadsdelen Hageby i Norrköping, till exempel, är en gänguppgörelse i tisdags resulterade i att en person sköts ihjäl och en annan skadades allvarligt. Människor är rädda.
Därtill kritiseras Rikspolischefen själv, framför allt gällande det bristande ledarskapet men också hur han hanterar och kommenterar vissa ärenden, vilket skvallrar om bristande opartiskhet från Rikspolischefens sida. Det är allvarligt.
Det är ett minst sagt krävande jobb att ta tag i den härskande internkulturen inom kåren, jämte det externt ökade behovet av en väl fungerade svensk poliskår. Och Rikspolischefen har en hel del kvar att bevisa om sin duglighet för jobbet.