Jimmie Åkesson är ingen stor retoriker. Hans stela gester och halvtaffliga småkommentarer direkt till publiken får efter ett tag åhöraren att gäspa och fundera på vad man ska äta till lunch.
Hans Almedalstal under onsdag förmiddag blev inget undantag.
Sverigedemokraternas pr- och kommunikationsavdelning är duktiga på att skapa snackisar. Talet hade därför en annorlunda inledning. Åkesson slog sig ner i en fåtölj med en bok och låtsades ha sagostund. Han berättade om kvinnan ”Magdalena” som skulle söka jobb i ett kungarike, men som hade svårigheter med det ty hon ”ägnat de senaste åtta åren åt att avsiktligt förstöra ett land”.
Det kanske hade fungerat med en mer karismatisk person än Åkesson. I stället blev det genant för alla inblandade när han med ett smått besvärat leende berättade för den vuxna publiken att ”intervjuaren var en reslig hen med tio miljoner huvuden”.
Nåväl. Efter både Ulf Kristersson och Johan Pehrson var det uppfriskande med en högerpolitiker som åtminstone avstod pappaskämten.
Åkesson hade tack och lov ett annat dramaturgiskt grepp i rockärmen – en näve stenar. En referens till Socialdemokraterna outtröttliga mantra om att ”vända på varenda sten”. Med en sten i handen beskrev partiledaren vilka stenar SD anser att Magdalena Andersson borde ha vänt på. Bland dessa nämndes en nationell folkräkning, slopa mängdrabatten vid brott och hyra fängelseplatser utomlands.
I övrigt var Åkessons tal ett som han hållit många gånger förut. Det huvudsakliga fokuset var att beskriva i målande ordalag hur de övriga partierna ägnat år efter år åt att systematiskt förstöra Sverige. Hur nuvarande makthavare skyller ifrån sig och nonchalerar de verkliga problemen.
Han avslutade med att hälsa till ”Susanne i Sölvesborg” och ”Omar i Norra Järva” att SD nog ska få ordning på landet. Att utanförskapet ska brytas. Att det åter ska bli tryggt att leva i Sverige.
De flesta har svårt för Sverigedemokraterna och den nattsvarta ton de målar upp samhället i. Men till saken hör att de flesta ändå kan ställa sig bakom budskapet att något drastiskt måste göras åt integrationsproblemen, brottsligheten och de skenande levnadskostnaderna.
Och kanske är det tillräckligt för partiet.