Istället för att ge människor större möjligheter att forma sina egna liv föreslås fler pekpinnar. Det var beskedet då Kommissionen för jämställda livsinkomster på måndagen (25/1) presenterade sin första delrapport.
Uppdraget att granska skillnaderna mellan kvinnors och mäns livsinkomst tillsatte regeringen i mars förra året. Att arbetet har en politisk slagsidan blev tydligt inte minst då kommissionens medlemmar, i en debattartikel i somras (SvD 5/6), efterfrågade radikala åtgärder. Bland annat politiska ingrepp i ”privata angelägenheter” och ”uppbrott från invanda mönster”.
När den första delrapporten nu har presenterats låg fokus dock på de mindre kontroversiella delarna. Specifikt hur myndigheter ger ekonomiskt stöd till kvinnor och män. Kommissionen fann till exempel att män i högre grad nyttjar insatser som för dem närmare arbetsmarknaden (såsom subventionerade anställningar och stöd till näringsverksamhet). Medan kvinnor i högre grad nyttjar inkomstprövade bidrag.
Dessa olikheter lär delvis bero på skillnader i livsval, såsom att fler män än kvinnor driver eget företag och därför kan få företagsstöd. Men inte fullt ut. En bekymmersam slutsats är att myndigheter i sin utövning och information till allmänheten tycks förstärka vissa könsskillnader.
Detta gäller framför allt för nyanlända. Exempelvis erbjuds män oftare arbetsnära åtgärdsprogram, medan kvinnor oftare rekommenderas ta föräldraledighet. Män bedöms även vara mer matchningsbara än kvinnor på, vad kommissionen bedömer vara, lösa grunder.
Detta är uppenbart orättvist. Denna del i granskningen är ett gott exempel på nyttan med jämställdhetsarbete när det görs som bäst.
Tyvärr är kommissionen som helhet inte ett sådant exempel. Att det frihetsinskränkande perspektiv som uttrycktes på SvD Debatt fortfarande präglar dess medlemmar är tydligt. Ordföranden, Lise Bergh, framhöll exempelvis att jämställdhetspolitik ”ger resultat”, då myndigheter följer riktade regeringsuppdrag och att människor ändrar sitt beteende efter att regler tvingar dem till det.
Resonemanget missar dock att den makt som pengar ger är över människors egna liv. Mer pengar ger mer möjligheter att leva livet efter eget tycke. Det ger alltså större frihet. Men att begränsa friheten på annat håll för att ge mer pengar, som med kvoterad föräldraförsäkring, innebär i bästa fall endast ett nollsummespel.
I verkligheten minskar dock friheten, eftersom det då inte är medborgarna, utan staten, som bestämmer vilken frihet som ska finnas.