Jag har fått rösta i val sedan 1998, och har gjort så vid varje tillfälle som getts. Varje gång tänker jag på mormor. Hon föddes 1922, året efter att svenska kvinnor fick rösträtt. Hon var inte ensam i sin generation att se röstförfarandet inte bara som en rättighet, utan som en plikt - just för att det var en sådan eftersträvansvärd rättighet. Vi fick några tillfällen att kunna rösta tillsammans. Hon klädde alltid upp sig i dräkt och strumpbyxor, det var ett sätt för henne att visa respekt inför den plikt hon skulle till att avlägga. Hon var stolt.
Många känner fortfarande som min mormor. Många gör det inte. Jag ser inte röstandet som en plikt, däremot tycker jag att vi kan kräva av oss själva att vi tänker till om varför vi väljer eller inte gör det.
I Sverige ökade röstdeltagandet i Europaparlamentsvalet den här gången. Ute i Europa blev det blandat resultat. I vissa länder, som Slovakien, blev resultatet katastrofalt dåligt - under 15 procent. Min mormor hade nog velat skälla ut dem allihop. Det legitimitetsunderskott som parlamentet ofrånkomligen får genom väljarnas kalla hand, är ett problem.
De främlings- och unionsfientliga partiernas framgångar ett annat. Nationella fronten och Dansk Folkeparti blir största parti i Frankrike respektive Danmark. Över 20 procent vardera. Ungerska Jobbik, grekiska Gyllene gryning, nederlänska Frihetspartiet. Det finns fler. Och de skrämmer. Hur stort dess inflytande blir över EU-politiken återstår att se.