Kanske är det årstiden som har influerat, men under hösten så har bönsoppa varit ett hett ämne i världen av sociala medier. Bland kreatörerna på TikTok, en app för att dela korta videoklipp, har det funnits en trend att sprida favoritrecept på bönsoppa. Men det människor pratar om är inte soppan i sig, utan om ett fenomen som beskrivs som What About Me-effekten.
’Men tänk om jag inte gillar bönsoppa?’. Den som läser igenom kommentarsfälten kan se trenden. När det visas material som inte är anpassat efter användarens intressen och smaklökar så blir människor förvirrade, nästan upprörda. Alla som använder sociala medier känner säkert igen sig i någon form.
Den här självcentrerade What About Me-effekten tillskrivs Generation Z, alltså personer som vuxit upp efter millennieskiftet. Kanske är den tydligast hos dem, men i sådana fall är det en utveckling som åtminstone vi svenskar har bäddat för i generationer.
I Henrik Berggren och Lars Trägårdhs bok Är svensken människa? utforskas det svenska projektet. Deras tes är att det moderna Sverige bygger på ett paradoxalt socialt kontrakt, ett gemsamhetsprojekt som strävar efter att göra individen fri från mellanmänskligt beroende.
Under årtionden har kontraktet utvecklats. Barnomsorg och slopad sambeskattning öppnade arbetslivet för kvinnor. En förändrad familjelagstiftning gjorde oss mindre beroende inom äktenskapet. Utbildningssystemet jämnade ut skillnader och gav fler möjlighet att söka sig till högre utbildning. Steg för steg har individen ersatt familjen som samhällets minsta byggsten.
Det statsindividualistiska projektet har varit framgångsrikt i att bygga ett friare och mer jämlikt Sverige. Självförverkligande är i dag mer beroende av eget arbete än av familjens förutsättningar. Vi har alltså länge varit på väg mot ett land av självständiga, kapabla individer, vana att få som vi vill, men det är också något som gnisslar i maskineriet.
Våra smartphones är ständigt redo att servera livet precis som vi vill ha det. Vi läser nyheter som bekräftar vår övertygelse, vi följer kändisar vars liv vi vill leva, vi lyssnar på musiken som vi redan tycker om, vi väljer en potentiell partner genom att swipa höger i en app. Gillar vi inte bönsoppa så förväntar vi oss att slippa bönsoppa. Algoritmerna som styr med våra liv fungerar som steroider för den redan starka individualismen. Vi får allt färre gemensamma beröringspunkter med andra.
Kazuo Ishiguros bok Klara och solen ser ut att ge oss en lätt dystopisk förhandsvisning av en möjlig framtid. I boken följer vi relationen mellan en AV, artificiell vän, och Josie, ett barn vars begåvning ”höjts” genom genmanipulation och som måste tränas socialt med andra höjda barn.
Vi är ännu långt ifrån att köpa en vänlig AV i elektronikkedjans lagerbutik, men redan nu finns digitala relationer till salu. Ett exempel är Anima, en app som erbjuder användaren att designa en AI-flickvän eller -pojkvän att prata med. Ett förhållande anpassat för en part, med en partner utan egna intressen och med en off-knapp. Tjänsten har över två miljoner kunder.
Trots all individuell frihet, trots att vi slipper anpassa oss efter andra människor, så verkar vi inte bli lyckligare. Tvärtom. Vi mår allt sämre, vi känner oss allt ensammare. Friheten att förverkliga individuella ambitioner verkar inte vara lika mycket värd utan andra att dela framgången med. Kan det - trots allt - vara så att andra människor är värda besväret? Att vi egentligen vill ställas inför den fråga som den moderna människan tycker är jobbigast: What About Us?