Det är så stora mediehändelser annonseras, med en så kallad flash. På tidningsredaktioner innebär det röda versaler och kanske en lampa som börjar blinka. Gamla tiders ”stoppa pressarna” är numera startskott för flinka webbredaktörer att snabbt göra nyheten känd för allmänheten. I går förmiddag kom flashen att Alliansen samlar större stöd bland väljarna än regeringspartierna S och MP i SCB:s nya opinionsundersökning. De borgerliga får 40,3 och regeringspartierna, som båda backar, samlar 36,7 procent.
Flash! Verkligen? Siffrorna är marginellt annorlunda från valet i höstas. Då fick S och MP 37,9 procent av rösterna och Alliansen 39,43. Vänsterpartiets stöd innebar att regeringsbildningen nådde 43,62. SCB-mätningen ger den 43,2 procent. Flash! Det handlar om någon procentenhet hit eller dit, och nybildade brukar regeringar tappa i opinionen. Den verkliga flashen är att det inte går så dåligt för regeringspartierna.
Resultatet av konstitutionsutskottets (KU) granskning, där regeringen får kritik av ett enigt utskott i tio fall, var förvisso inte känt när SCB genomförde sin undersökning. Men orsakerna till KU:s prickning var välbekanta. Ingen har väl till exempel missat den heltokiga frysningen av Förbifart Stockholm som inte bara försenade arbetet utan beräknades kosta 4 miljoner skattekronor per dag, sammanlagt 170 miljoner, som bygget stod stilla. Den blundern är orsak till en av smällarna som infrastrukturminister Anna Johansson (S) får på fingrarna av KU.
Sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) är ansvarig för regeringens försök att slopa kravet på det fria vårdvalet. KU menar att regeringen borde ha inhämtat ett yttrande från Lagrådet, vilket gjordes först på riksdagens initiativ varpå regeringen fick dra tillbaka sin proposition. Sedan har vi haveriet med Bromma flygplats vars framtid regeringen snabbtillsatte en utredning om, trots att frågan låg på trafikutskottets bord. Och så erkännandet av Palestina som inte heller gick rätt till, där hålls utrikesminister Margot Wallström (S) och statsminister Stefan Löfven (S) ansvariga.
Mest kritik tilldelas vice statsministern tillika miljöministern. KU-ledamoten Mathias Sundin (FP) konstaterar att ”Åsa Romson får enskilt mer kritik än vad hela regeringar brukar få”. Romsons prickningar handlar sammanfattningsvis om att hon gör lite som hon vill, och säger lite vad hon vill. KU-kritiken gäller bland annat ett uttalande om licensjakt på varg och formuleringen i ett pressmeddelande om vilka arbetsuppgifter statssekreterare Yvonne Ruwaida (MP) skulle syssla med.
KU-ordförande Andreas Norlén (M) menar att det stora antalet ärenden (tio) är uppseendeväckande och att flera av dem beror på att regeringen består av två på många sätt väldigt olika partier som inte förberett sitt samarbete ordentligt. Vice ordförande Björn von Sydow (S) tonar ner betydelsen av mängden kritik och menar att de inte är så allvarliga som exempelvis Saudi- eller Nuonaffären. KU och framför allt ledamöterna från regeringspartierna ska ha ett erkännande för att utskottet ändå är så enigt i sin kritik mot ministrarna.
Den visar på vilken slarvig, spretig och osäker regering Sverige styrs av. Hade SCB istället påbörjat sin undersökning nu i dagarna hade vi nog fått se en flash värd namnet beträffande regeringens stöd, som nu ter sig oförtjänt högt.