Skråmo hade inte fel. Tillsammans med sin fru lyckades han roffa åt sig nästan 100 000 kronor i barn- och bostadsbidrag, innan Försäkringskassan ströp utbetalningarna. Pengarna fick finansiera resa och uppehälle i Syrien.
Skråmo-historien väckte där och då ilska, men också bestörtning. Hur är det möjligt att ha så dålig koll, ens när det kommer till svenska myndigheter? Har vårt välfärdssystem överhuvudtaget inga kontrollmekanismer? Svaren finner vi i den nyligen utgivna Handbok för fifflare (Fri tanke, 2021), där Hanne Kjöller beskriver hur enkelt det är att snylta på våra välfärdsförmåner.
Det svenska välfärdssystemet, som Kjöller beskriver det, tycks vara en paradox. Å ena sidan präglas internkulturen av serviceinriktning. ”Det ska vara lätt att göra rätt”-mantrat överskuggar allt. Digitaliseringen har endast spätt på detta. Numera kan du klicka hem hundratusentals kronor i bidrag, utan att behöva se handläggaren i ögonen ens en gång.
Å andra sidan är byråkratin, när misstänkt fusk väl ska utredas och inrapporteras, krånglig. De olika myndigheterna kan ofta inte köra sina system mot varandra. Det gör att Försäkringskassan kan fortsätta med felaktiga utbetalningar till en person som aktivt begår folkbokföringsbrott, trots att Skatteverket anar ugglor i mossen.
Riksrevisionen menar i en rapport från 2016 att tjänstemännen ofta saknar kunskap om hur de ska hantera misstänkt fusk – men även att de låter bli att utreda på grund av tidsbrist.
Faktum är att vi inte ens har mekanismer för att ta reda på storleken på summorna som försvinner. 20 miljarder är en återkommande siffra, men då handlar det om andelen ”felaktiga utbetalningar”, som även innefattar misstag som gjorts av myndigheter och förmånstagare. Hur mycket som faktiskt svindlas bort vet ingen.
Problemet är inte att fifflets omfattning skulle vara okänd – tvärtom. De senaste 20 år har det tillsatts ett flertal gedigna utredningar, som inte bara påvisar fuskets karaktär, utan även kommer med konkreta förslag på hur det offentliga ska råda bot på problemen. Ändå rör det sig långsamt i riksdag och regering. Idén om att stärkt kontroll gör det svårare för samhällets olycksbarn att få ut sin del av välfärdskakan har bitit sig fast. Det är en befängd tanke. Trots allt är det fattigpensionärer och funktionsnedsatta som drabbas när miljonbeloppen som skulle gått till dem i stället hamnar i IS-terroristers fickor.