”Vi vill inte ha Chinatowns i Sverige, vi vill inte ha Somalitown eller Little Italy”.
Det var ord och inga visor när Magdalena Andersson (S) lät sig intervjuas i Dagens Nyheter (23/8). Statsministern är tydlig – Socialdemokraterna ska aktivt verka för att blanda upp bostadsområden, i syfte att motverka segregation.
Andersson är självkritisk när hon analyserar regeringens insats vad gäller att motverka utanförskapet de senaste åtta åren. Hon menar exempelvis att mer borde ha gjorts för att stoppa nyrekryteringen till gängen. Detta är i sig en välkommen självinsikt. Samtidigt har retoriken hårdnat något oerhört.
För några veckor sedan väckte integrationsminister Anders Ygeman (S) uppståndelse när han uttalade att det är dåligt med bostadsområden där majoriteten har utomnordiskt ursprung (DN 31/7). Han vill se nya kriterier när det kommer till klassificering av särskilt utsatta områden – och etnicitet verkar vara ett av dem.
Ministern har inspirerats av Danmark, där politikernas ”hårda tag” är en genomsnittlig sverigedemokrats våta dröm. Vårt broderfolk delar nämligen in sina invånare i kategorierna ”västlig” och ”ickevästlig”. Med ”västlig” menas EU-länderna plus USA, Storbritannien, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Norge, Schweiz och några småstater. Resterande länder klassas som ”ickevästliga” och även den som är född i Danmark kan klassas inom den kategorin om föräldrarna kommer från något av dessa länder.
Dessa kriterier avgör sedan ifall ett bostadsområde hamnar på den så kallade ”ghettolistan”. Hos de danska politikerna råder konsensus. Antalet ickevästliga invånare i ett område får inte överstiga 30 procent. Senast 2030 ska detta råda i hela Danmark.
Ygeman verkar nöja sig med ”utomnordisk” i stället för ”ickevästlig”. Skönt att integrationsministern åtminstone är mer tolerant än en belgisk kolonialherre. Och statsministern säger till DN att hon stödjer sin partikamrat. Värnandet om mångfalden är som om det aldrig funnits – trots att det gått ynka sju år sedan 2015.
Men så är ju kappvändning något av en socialdemokratisk sport.
Frågan är dock hur S ska klara av att implementera sin nyfunna verklighetsuppfattning i praktiken när de behöver förlita sig på Centerpartiets stöd.
C är djupt kritiska till de idéer som vädras från S-håll. Annie Lööf menar att S anpassar sin retorik till SD och att C kommer att argumentera mot etniska kvoter vid ett regeringssamarbete (DN 22/8). Förmodligen menar hon allvar. De senaste åren har centern gjort värderingskampen mot SD till sin viktigaste ledstjärna, till den grad att man valde att offra Alliansen. Det här är inte en kamp Lööf är villig att ge upp gratis.
Även Vänsterpartiet och Miljöpartiet har ställt sig kritiska till integrationsministerns utspel.
Regeringsunderlaget är svagt, där på vänstersidan. Men även högersidan har sina besvär med att hålla ihop. Det öppna bråket inom Liberalerna om den gemensamma bussturnén som partiet gör tillsammans med de övriga högerpartierna är symptomatiskt.
Förra gången tog det 129 dagar att bilda regering, och även om samtliga partier har varit tydliga med ”inte en gång till” kan vi mycket väl stå inför samma komplicerade process även denna gång.
En sak är emellertid klar. Långdragna regeringsbildningar och Frankensteinkoalitioner hämmar möjligheten att bedriva sakpolitik. Oavsett synen på migration och integration kommer ingen lyckas ro lösningarna i land om all energi försvinner till omständliga förhandlingar. I slutändan är det invånarna – av alla etniciteter – som förlorar.