Det är nog få som anser att det nuvarande systemet för byggande och förmedling av bostäder fungerar på ett bra sätt. Både regeringen och oppositionen lanserar då och då nya utspel på vad som bör göras, men det är med få undantag små reformer som görs eller förslås. Kanske beror det på att den senaste ordentliga bostadspolitiska satsningen Sverige såg, Miljonprogrammet, måste beskrivas som ett misslyckande. Det har genom sin struktur och storskalighet gett upphov till tre saker: En omfattande segregation i storstäderna och omfattande kulturmord när stora delar av innerstäderna revs till förmån för modernistiska kolosser. Den positiva konsekvensen blev att Sverige fick ett av världens mest moderna bostadsbestånd. Men att ha fullutrustade kök och treglasfönster är troligen mindre värt för den som inte har någon bostad alls. Att tvingas bo kvar längre än lämpligt hos sina föräldrar, hoppa runt bland vännernas soffor eller flytta in hos en partner och be till gudarna att det inte tar slut snart, är varken roligt eller nödvändigt. Det finns en lösning som prövats i fler andra länder och den tycks fungera utmärkt där. Systemet kallas marknadshyror.
Det är ett kontroversiellt ord, åtminstone bland politiker och väljare. För ekonomer är det betydligt mindre omstritt. Tidigare i år la Bokriskommittén, sammansatt av Fastighetsägarna Sverige och Handelskamrarna i Stockholm, Västsverige och Sydsverige där ekonomen Klas Eklund var ordförande, fram en rapport som förordade marknadshyror. Också ekonomipristagaren Paul Krugman har förordat marknadshyror ett flertal gånger. Krugman har tagit fram siffror som visar att 93 procent av alla amerikanska ekonomer håller med om påståendet att hyresreglering orsakar brist på bostäder.
Varken Krugman eller Eklund kan anklagas för att vara några rabiata nyliberaler. Eklund var talskrivare åt Olof Palme och arbetade som sakkunnig på regering åt den socialdemokratiska regeringen 1982-89. Krugman identifierar sig även han som socialdemokrat.
Det är inte bara ekonomer som talat om fördelen med marknadshyror. Både EU-kommission och Boverket har i olika rapporter lagt fram det som en tänkbar lösning på den svenska bostadskrisen. Få vill lyssna och bostadsbristen består och växer. Därtill skenar priserna för bostadsrätter eftersom inget finns att hyra.
Det är en politisk ironi när vetenskapen pekar ut en rak motorled och politikerna envist tragglar sig kvar på snåriga grusvägar. Men det säger något om hur svårt det är att reformera ett system som satt sig som berget. De sista politiker som insåg hyresregleringens skadeverkningar och beslutade sig för att göra något åt det var Tage Erlander och Gunnar Sträng. Det var 1963, och en proposition låg på bordet, men stoppades av dåvarande folkpartiledaren Bertil Ohlin. Sedan dess verkar frågan död.
Det är synd, men det är ingen slump att en av de mest reglerade sektorerna i Sverige också är en av de mest problemfyllda.