Där och då hade det allt mer ansträngda läget för elförsörjningen i södra Sverige kunnat segla upp som en av politikens mest angelägna frågor. Men nu kanske vi måste vänta på ett ännu allvarligare strömavbrott innan en energipolitisk debatt värd namnet initieras.
Visserligen hörs allt fler beklaganden över hur det svenska elsystemet fungerar, eller snarare inte fungerar. Tonläget kan vara hårt. Beroende på partifärg är dock problembilderna olika. Oppositionen beklagar sig gärna över att kärnkraftverk har lagts ner, med allt vad det innebär för både försörjningen av el och andra tekniska tjänster till elsystemet. Rödgrönt anstrukna väljer i stället att klaga på att elnätet inte har byggts ut tillräckligt. Men en grundläggande fråga utelämnas ofta av alla politiska ingenjörer – hur elmarknaden ska fungera utan en stor statliga inblandning.
Till och med på borgerliga företrädare låter det stundtals som att det är riksdagen som detaljstyr det svenska elsystemet. Att det är rakt igenom politiska beslut att stänga vissa reaktorer eller att satsa på andra kraftslag. Och visst finns det oerhört mycket politik i det. Genom skatter och subventioner har svensk politik gett sig i kast med en osunt långtgående styrning av vilka kraftslag som ska finnas på svensk elmarknaden. Men det är inte politiken som ser till att det finns el när vi trycker på strömbrytaren. Det är marknaden och alla de företag som agerar på den. Och det långsiktigt största problemet vore att det blir politikens ansvar att säkra elförsörjningen. Det riskerar nämligen att bli ohyggligt dyrt för skattebetalarna.
Vad det innebär när det offentliga behöver lappa och laga i ett elsystem vars funktion kortsiktigt har förstörts av politiska beslut har vi sett under senare tid. Hundratals miljoner rullar iväg när Svenska kraftnät har tvingats betala ägaren till Ringhals att snabbstarta en reaktor för att trygga elsystemets funktion i södra Sverige. Likaså har det blivit kostsamt att säkra elförsörjningen i Stockholm och Malmö, efter att regeringens skattepolitik tvingat fram nedläggningar av lokala kraftverk. Det borde vara den här typen av situationer som politiken vill undvika till varje pris.
Sådana ingripande sätter en bild av att staten är beredd att gå in och betala kraftverksägare för att hålla elproduktion igång om det blir riktigt ansträngt. Och varför ska då Tekniska verken i Linköping eller Oskarshamns kärnkraftverk producera el utan statliga stöd om deras konkurrenter på andra platser i landet får det?
Politiken bör hålla fingrarna borta från proppskåpet. Elmarknaden klarar sig bäst med minimal statlig inblandning.