Insändaren hette “Industrialiseringen var ett misstag” och handlade om att det vore bättre om industrialiseringen aldrig blivit av givet den miljöförstöring som följt. Det är en slutsats, men låt oss vända på ämnet ett varv till.
Utveckling är en del av den mänskliga identiteten. Människor har alltid velat veta vad som finns på andra sidan. Från att skapa en vassare sten för att imponera på tjejen, till att uppfinna en smartare harv för att slå grannen.
Med industrialiseringen menar vi omvandlingen på främst 1800-talet från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Industrialiseringen kännetecknas av växande städer, fabriksjobb och massproducering. Människor fick större disponibel inkomst, billigare varor och teknisk utveckling. En av konsekvenserna blev dock stora skador på naturen.
Industrialisering och klimatförändringar behöver dock inte vara synonymer. Sedan 1990-talet har den svenska ekonomin nästan fördubblats. Om 1990 års medel-Svensson levde i dag hade de betraktats som fattiga med relativa fattigdomsbegrepp. Samtidigt har utsläppen minskat med 29 procent. Samma sak sker i EU. Sedan 1990 har EU:s ekonomi blivit mer än 60 procent större. Samtidigt har utsläppen minskat med 25 procent.
Men det är inte för att produktion flyttat utomlands. Runt två tredjedelar av den svenska varuexporten går till länder på EU:s inre marknad. Så även om alla länder inte minskar sina utsläpp lika snabbt som Sverige, så är de på en mycket bättre nivå än 1900, eller 1990. Samarbete och teknisk utveckling löser problem.
På nationalekonomi-språk förklaras detta genom den så kallade Kuznetkurvan. När människor får mer pengar börjar de bry sig om att ta hand om naturen. Den punkten, där man börjar bry sig, kommer tidigare tack vare den ekonomiska utvecklingen.
Tittar vi djupare in i nationalekonomin är levnadsstandard ett relevant begrepp. För att levnadsstandarden ska öka måste tillväxten i BNP vara högre än befolkningstillväxten. Med det måttet kan vi tydligt se att industrialiseringen ökat levnadsstandarden för alla människor på jorden.
Sedan 1990-talet har andelen som lever i extrem fattigdom minskat från 37 procent till knappt 10 procent. Trots en befolkningsökning på mer än 2 miljarder minskade antalet fattiga med 1,25 miljarder. Under samma tid har andelen kroniskt undernärda minskat med mer än 40 procent och barnadödligheten och analfabetismen har halverats. De senaste tio åren har 71 000 människor lyfts ur extrem fattigdom varenda dag.
För att inte ens tala om vilken förändring som skett sedan 1800-talets början. Sedan dess har vi tämjt elektriciteten, uppfunnit vaccin, antibiotika, kylskåp, internet, kärnkraft, respiratorn och mycket mer.
För ingen vill väl tillbaka?
I början av 1800-talet dog en fjärdedel av alla barn under sitt första levnadsår, och hälften under sina första femton år. Idag är Somalia landet med högst barnadödlighet. Av 1 000 barn under fem år dör 180 barn av sjukdomar som skulle kunna förebyggas. Landet med högst barnadödlighet idag är alltså ändå bättre än 1800-talets rikaste länder. Det är tack vare alla uppfinningar som följt industrialiseringen.
Aldrig förr har så många fått det så mycket bättre på så kort tid. Klimatförändringarna är ett stort problem, men är man emot industrialiseringen är man för mänskligt lidande. Utveckling är en del av det mänskliga DNA:t. Vill man stoppa det måste man nog stoppa mänskligheten.