Identitetspolitikens era ´

Vem man är avgör även hur man röstar.

Att rösta på ett parti säger inte bara något om ens åsikter, utan även om hur man ser sig själv.

Att rösta på ett parti säger inte bara något om ens åsikter, utan även om hur man ser sig själv.

Foto: Pontus Lundahl/TT

Ledare2020-06-21 12:08
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Politik är oskiljaktigt från identitet. Att lägga en röst på ett parti innebär att man väljer vilka politiker som ska få omsätta ens förtroende eller värderingar till sakpolitik. Vem man är avgör även hur man röstar.

Journalisten Ezra Klein beskriver i boken ”Why We’re Polarized”, utgiven av förlaget Simon and Schuster (2020), hur polariseringen ökat i USA. Klein visar hur väljare i hög utsträckning identifierar sig med ett visst parti. 

Det finns gott om psykologisk forskning som visar hur grupptänkande också skapar faktaresistens. Att stödja ett parti blir som att hålla på ett fotbollslag. Man håller med i vått och torrt. Oavsett vad den republikanske presidenten Donald Trump gör, väljer många republikaner att sluta upp bakom honom.

I Sverige verkar samma drivkrafter finnas. Ett aktuellt exempel är hur sverigedemokratiska väljare som tidigare röstat på Socialdemokraterna skiftar åsikt. Efter att ha bytt parti på grund av migrationsfrågan börjar de även tycka som SD gör i ekonomiska frågor. Ens åsikter anpassas efter ens partitillhörighet.

Partierna var tidigare starkt knutna till identiteter. Det må vara en generalisering, men sådana tendenser har funnits inom svensk politik. S var ett parti för arbetare. M var ett parti för högre tjänstemän. C var knutet till bonderörelsen.

När sociologen Hans Zetterberg analyserade den svenska väljarkåren på 1950-talet kom han fram till att den socialdemokratiska majoriteten i Sverige skulle upphöra under 1960-talet. Alltfler väljare gick från att vara medlem i arbetarfack inom LO till att vara medlem i tjänstemännens fack inom TCO. Ditintills hade det också inneburit att man började rösta borgerligt. Men Socialdemokraterna skiftade strategi och gick från att vara ett arbetarparti till att bli ett löntagarparti.

Under de senaste decennierna har väljarna bestämt sig hur de ska rösta mycket sent inpå valet. Det kan bero att de samhällsgrupper som partierna representerar och partierna har förändrats i olika riktning. En svag identifikation med partierna gör väljarna mindre lojala. Det kan även förklara varför riksdagen fått fyra nya partier de senaste 30 åren.

Svensk politik är inte som amerikansk politik. Polarisering får större effekter i det amerikanska tvåpartisystemet. I Sverige överlappar inte ens politisk identitet med ett visst parti. Den som exempelvis är borgerlig behöver inte vara blint lojal mot ett enskilt parti, utan har flera partier som räknar sig till det blocket att välja mellan. På så sätt undviks tribalism. 

Men Kleins analys av gruppdynamik och identifikation är ändå relevant för att förstå dagens politiska landskap. Att rösta på ett parti säger inte bara något om ens åsikter, utan även om hur man ser sig själv.