Det finns ett amerikanskt uttryck som inte fått någon duglig översättning till svenska; ”put your money where your mouth is”, som betyder ungefär ”om du är så bra på att veta hur det är så kan du väl använda dina pengar så att de gör skillnad”. Tyvärr räcker inte ens denna enkla visdom som botemedel mot snackepellar och krösamajor som vill berätta för andra hur de ska leva sina liv.
Ett intressant intellektuellt experiment finns på hemsidan www.longbets.org där vem som helst kan slå vad om något i framtiden. Och vem som helst kan sätta emot. Det handlar om att ta personligt ansvar för sina åsikter och idéer och den som vinner vadet ska välja en välgörenhetsorganisation som får hela vinsten.
Av någon anledning är inte Long Bets så populär som den skulle kunna vara. I en värld där väldigt många har bestämda åsikter om framtiden, skulle de kunna visa sig vara att lita på om de vann något vad. Det kan bero på flera saker; folk känner inte till sidan, många inser ödmjukt att framtiden är oförutsägbar, eller möjligen känslan av att faktiskt ha fel, men att det inte kostar något vare sig ekonomiskt eller socialt att fortsätta ha fel.
I Sverige har vi haft några exempel på hycklare som offentligt sagt att de gärna skulle betala mer i skatt, men som ändå tagit ut avkastning på kapital ur sina bolag i stället för som lön (vilket ger lägre skatt), andra som sagt att de hellre skulle bo någon annanstans, men som inte flyttar. Vi har socialdemokratiska ministrar och vänsterledare som opererats vid privata kliniker. Aftonbladets Anders Lindberg som tycker att folk som flyger borde skämmas, men som själv glatt åker på flygresa. Sådan inkonsekvens stör naturligtvis.
Att förändra hela mänskligheten med enkla grepp ter sig omöjligt. Politiker drabbas sällan själva av sina egna förslag, och oavsett om syftet är att klämma åt någon grupp (bidragstagare som fuskar, eller rika personer som har hög inkomst) så är politikens premiss att det är just andra som ska ändra sitt beteende.
Medborgarna skulle därför ha lättare att uthärda nya lagar och regler om de såg att de ansvariga för besluten visat sig vara föredömen. Ett kommunalråd som höjer skatten kan inte samtidigt höja sitt arvode för att kompensera – tvärtom bör det sänkas för att visa på allvaret. Och övriga opinionsbildare skulle kunna välja mellan att låta sina pengar tala, eller i all ödmjukhet inse sina begränsningar och därmed inte förespråka något som de inte ens själva klarar av.